Längtan och förväntan

Igår ledde jag bönen i församlingen. ”Tala ur hjärtat” sa min föreståndare Linda. Och det gjorde jag…

Jag läste ifrån Lukas evangelium kapitel 18, om hur Jesus botade en blind man utanför staden Jeriko. Och några saker är så fascinerande med denna berättelse:

Den blinde mannen måste ha hört talas om Jesus tidigare och om Hans under. För när han får veta att Jesus från Nasaret är på väg börjar han ropa: ”Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!”. Att han ropar Davids son visar att han tror att Jesus är Messias.

Människor som hörde ropet försökte få mannen att tystna. Varför? Kanske var de rädda för att mannens bekännelse skulle dra Jesu fiender till dem? Kanske de ville lyssna till Jesus utan att störas? Kanske de helt enkelt tyckte att den blinde mannen inte hade nåt med Jesus att göra…?

Vad gör mannen då? Jo han ropar ännu högre. För hans längtan efter Jesus var större än folkhopens krav på tystnad. Hans förväntan på Jesus kunde inte kuvas av någon eller något. Och vad händer? Jesus ber att man ska föra fram mannen till Honom. Kanske det är just de som precis sagt åt honom att vara tyst som nu snällt får ta honom i händerna och leda honom fram.

Mannen kommer fram till Jesus, och Jesus frågar: ”Vad vill du att jag ska göra för dig?” Visst borde väl Jesus ha sett? Det syntes nog lång väg att mannen var blind. Men ändå frågar Jesus… och mannen svarar att han vill se och undret sker! Mannen får sin syn tillbaka.

Vad kan döda vår längtan efter mer av Jesus? Omständigheter, situationer, prestige… Vad kan släcka vår förväntan på vad Jesus kan göra? Besvikelser, människors svek…?

Mannen fick höra från andra att han borde vara tyst, ändå fortsatte han skrika ännu högre. Sån vill jag att min längtan och förväntan efter Jesus ska vara. Att min längtan efter att komma närmare Honom aldrig får dö ut.

Och så detta att Jesus frågade… Ibland vill Jesus att vi konkretiserar vad vi vill. Att vi blir konkreta. Han vet vår önskan, men Han vill få höra oss säga det till Honom.