Dikt skriven 13 maj 2016
Jag hade varit sjukskriven drygt ett år och jag mådde bara sämre och sämre…
Oräknad…
Som alla andra innan man finns till.
Men så snart man fick vetskap om mig blev jag inräknad.
Jag räknades in och prickades av.
Jag togs med och ingen åkte utan mig.
Jag fanns med på listan.
Jag var med i leken.
Ingen gick hem förrän också jag hade hittats.
Så gick jag från att vara inräknad till att bli medräknad.
Jag blev någon med ansvar.
Jag blev uppmuntrad.
Man räknade med mig.
Jag fick öva mig på att räkna in.
Jag övade på att se till att alla var hittade och med.
Mina gåvor fick blomma.
Det fanns någon där som räknade med mig.
Jag njöt och jag växte.
Det fanns någon där som trodde på mig.
Och en dag fick jag uppdraget att själv räkna.
När jag var liten var det ju den uppgiften man ville ha i leken.
Men sen sågs den som tråkig och trist.
Men nu blev jag stolt över att få bli en räknare…
Jag kunde räkna.
Långt…
Och så försökte jag sedan hitta alla.
Ingen fick bli glömd.
Ingen skulle få känna sig utanför eller missförstådd.
Jo, jag hade några medräknare men ansvaret var mitt…
Att hitta alla…
Att nå fram till alla…
Att ställa upp för alla…
Att skrika tillräckligt högt så att alla hörde…
Att ropa tillräckligt tydligt så att alla förstod…
En dag kunde jag inte längre räkna.
Siffrorna försvann.
Orden kom inte ut.
Jag tittade på klockan och försökte hålla skenet uppe.
Jag tittade på sekundvisaren,
försökte beräkna hur lång tid det tar att räkna till hundra.
Ingen fick se…
Ingen fick förstå…
När inte ens jag själv förstod…
Jag fortsatte att leta.
Jag ställde högre och högre krav på mig själv.
Jag måste…
Jag borde…
Jag får inte…
Men det går inte att räkna,
när alla siffror är ett enda stort kaos…
Det går inte att leka,
när glädjen över leken är borta…
Och plötsligt blir man genomskådad…
Påkommen om att fejka.
Upptäckt bakom en fasad av leenden och kontroll.
Och jag tas bort från att räkna.
Någon annan tar vid.
Och leken fortsätter utan mig.
Man räknar ytterligare en stund med mig.
Men snart blir jag borträknad.
Ingen att räkna med.
Inte ens jag själv räknar med mig.
Jag har slutat att räkna
Siffrorna är ju ändå bara ett enda stort kaos
Så varför skulle andra räkna med mig?
Och varför skulle jag räkna med mig själv?
Att känna mig borträknad gör så ont.
Ibland görs det av obetänksamhet och okunskap
Man vill inte störa…
Inte klampa på…
Inte tränga sig på…
Ibland görs det i omsorg om mig
För att ge mig tid att läka…
Tid för nyorientering…
Tid för omprogrammering…
Men det finns de som fortfarande räknar med mig.
Som ser mig och hör mig.
Men för dem blir jag mest en börda…
I min oberäknelighet vet varken de eller jag,
hur mycket jag är att räkna med…
Och det gör så ont.
Att inte räknas med eller ens räknas in.
Och att inte längre orka räkna…
Att inte orka vilja leka…
Glädjen, stojet, stimmet, förväntningar som bubblar.
Allt har dött ut.
Det liv som var mitt fortsätter utan mig.
Den verklighet som var min, ser jag försvinna bort
Själv står jag kvar.
Kvar i mitt gömställe dit jag dragit mig undan.
Gömt mig undan det liv som var men inte längre är.
Gömt mig undan förväntningar som jag inte orkar leva upp till.
Gömt mig undan från alla krav som dödade min lekfullhet och glädje…
Ett gömställe som bara rymmer mig.
Ingen annan får plats.
Ingen annan är välkommen där.
Jag orkar inte ha någon mer på mitt gömställe.
Det finns bara ork för mig.
Där finns bara plats för mig… och mina tårar…
För mina tårar och mina frågor…
När jag inte kan räkna längre…
Vem är jag då?
Hur är jag då?
Vad är jag då?
… Varför är jag då?
Men så hör jag någon som ropar ”ETT!”
Hoppet tänds.
Kanske blir jag hittad…
Omkring mig rusar lekglada människor.
De hyschar och pekar och springer fram och tillbaka.
Deras glädje smittar av sig.
Plötsligt är det helt tyst.
Så hörs ett: ”ETTHUNDRA! NU KOMMER JAG”
En efter en hittas.
En efter en blir inräknad.
Så hör jag orden: ”Det var alla, nu går vi hem.”
Kvar ligger jag, ensam i mitt gömställe.
Borträknad…
Uträknad… Igen…
LOGOS 