Skulle jag en dag skriva en bok om min krasch hade jag tillägnat den tre kvinnor som kom att betyda praktiskt taget allt när jag mådde som sämst. Absolut att det fanns fler som stöttade och fanns där, men dessa tre blev de käppar och stavar Gud sände till mig där i dödsskuggans dal för att trösta mig när jag själv inte orkade lyfta blicken (Psalm 23).
Pia Henningsson: Du är en fantastisk vän. Du skrattade inte när jag försökte skämta bort att jag inte ens orkade duscha eller borsta tänderna. Du fanns där när psykvården vände mig ryggen och dina sms blev som ett fönster ut i verkligheten.
Ingegerd Bynert: Min personalansvarige, som efter bara en dryg vecka i den rollen ”fick mig på halsen”. Du tog dig tid, 2 timmar en påskafton trots gäster hemma, och hjälpte mig att sätta ord på mitt mående. Sen var du med mig hela resan, luncher, sms, kvällsmat hemma vid ditt bord. Du såg och du förstod mer än vad jag själv gjorde. I Ordspråksboken 17:17 står det: ”En väns kärlek består alltid, en broder föds för att hjälpa i nöd.” Och jag vet att det är sant om en syster också.
Susanne Klingberg: Min själavårdare, samtalsterapeut och vän. Ordet TACK är för litet för att beskriva hur jag känner för all den hjälp du gett mig. Timmarna i din fåtölj, där du ställde de obekväma frågorna, rev upp gamla undangömda sår, lät mina tårar rinna till en ljuvlig balsam för själen. Du betyder otroligt mycket för mig!
Såklart ett stort tack också till min älskade Mattias… Jag förstår inte hur du orkade de här åren, men tack för att jag fortfarande får vara din!
LOGOS 