Kraschen

”Jag mår skit…” sen brast allt. Det var tisdagen den 24 mars 2015. Jag var på regionsdag med mina pastorskollegor från Småland och Öland i Lorensbergskyrkan i Kalmar. vi satt i våra smågrupper/processgrupper, och turen hade kommit till mig att säga nåt hur jag hade det. Jag övervägde några hundradels sekunder. Skulle jag bita ihop som så ofta förr eller skulle jag säga som det var? Tiden började ta slut och snart skulle vi återsamlas. ”Jag mår skit…” var allt jag fick ur mig, sen grät jag hejdlöst…

Där hade det kunnat sluta. Tårarna hade runnit ofta senaste tiden, både märkbart för andra men mest när jag var ensam. Jag kände mig så trött. Ingen glädje i mitt jobb som barn- och familjepastor längre. Ingen motivation. Ingen ork. Sista dagen på årets skidläger hoppades jag på att falla i backen och bryta benet, bara så att jag skulle få vara sjukskriven och vila lite några månader. Men det slutade inte där. Redan på väg hem fick jag ett sms från min kollega Chatrine som ville att vi skulle höras av. Vi pratades vid per telefon några gånger, och drygt en vecka senare, på skärtorsdagen, satt jag hemma i hennes vardagsrum och hon började hjälpa mig att formulera hur jag egentligen mådde.

Chatrine fick mig att lova att ta kontakt med Ingegerd, min personalansvarige, så snart som möjligt. Men att kontakta läkare fick hon mig inte till. Jag var ju inte sjuk…

Nästa dag, långfredagen, ledde jag gudstjänsten i kyrkan och jag hade lovat mig själv att om Ingegerd var där så skulle jag prata med henne… och hon var där. Själva gudstjänsten minns jag inte, mer än att jag var glad att vår lånekille Nicolas satt hos mig så att jag kunde tänka på annat. Men efteråt, när jag stod framför Ingegerd, då bultade hjärtat. Jag skyllde på Chatrine och sa att det var hon som bett mig ta kontakten, och Ingegerd såg nog mer där och då än jag anade, för redan nästa dag, påskaftonen, bokade hon i en tid med mig, trots att hon själv hade huset fullt av gäster.

Det samtalet blev det första av många samtal oss emellan de närmaste åren. Redan veckan efter satt jag hemma i hennes vardagsrum. Jag hade varit ledig över påsklovet. Vi hade då varit i Mora hos Mattias släkt. Tankarna hade farit runt. Är detta att vara utmattad? Men jag har ju inte jobbat för mycket? Jag är inte stressad. Jag googlade ”utmattning” och läste allt jag kom åt. Å ena sidan ja, jag är nog utmattad. Å andra sidan, nej inte alls. Jag tar mig ju ur sängen. Jag orkar ju vara bland folk. Jag inbillar mig nog bara de där hjärtklappningarna som kommer med ojämna mellanrum…

Ingegerd tyckte inte att jag verkade inbilla mig. Hon tog mig mer på allvar än jag själv gjorde och kvällen därpå, måndagen den 13 april satt jag återigen i hennes vardagsrum och nu var min kollega Linda med. Trots att vi jobbade väldigt tight hade hon inget anat. Jag är en rätt så bra skådespelare när det kommer till kritan, på både gott och ont. Så att Ingegerd nu pratade om sjukskrivning kom som en chock för henne. Ja, egentligen för mig med, men samtidigt kändes det skönt att någon annan tog ansvaret att fatta beslutet. Jag var inte kapabel till det.

Jag fick jobba en vecka till, på nåder. På söndagen skulle det nämligen vara bibelutdelning och den hade jag längtat efter under flera år, då en nyutgiven Bibel som jag varit med lite kring att ta fram, äntligen var klar. Men från och med den 20 april skulle jag sjukskriva mig och jag lovade både Linda och Ingegerd att kontakta läkare.