När bönen inte ens blir en suck…
På många ställen i Bibeln står det om vikten av att be. I 1 Tess. 5:17 står det tex: ”Be oavbrutet…” Men när jag inte orkar be då? När jag inte orkar lyfta blicken mot himmelen? När jag inte ens får fram den minsta suck av bön till Gud?
Under några år då jag led av utmattningsdepression orkade jag inte be. Jag orkade inte närma mig Gud i överhuvudtaget. Ändå var jag så förvissad om att det var ok för Honom. I Allianskyrkan i Tenhult hänger en tavla längst fram av en vandrare som släppt sin stav och som liksom slängt sig i Jesu knä. Den tavlan blev så stark för mig under denna period. Som om Gud sa till mig: ”Linda, vila ut i mitt knä, du behöver inte prata med mig. Du behöver inte berätta något för mig. Jag vet redan och jag vet att du inte orkar. Nu ska du vila i att jag är här även när du ingenting presterar.”
I Sef. 3:17 står det att Gud fröjdar sig över oss med jubel, men också att Han tiger stilla i sin kärlek. En tyst Gud vill vi ju inte ha… eller? Jo, just denna period var det skönt med Hans tigande kärlek. Han var inte overksam. Han skickade människor som orkade hoppas i mitt ställe, men att bildligt få ligga i Hans knä och bara vara var så befriande. Visst, det var ibland jobbigt att inte orka besvara Hans kärlek, varken med ord eller handlingar, men som sagt, jag visste att Han var ok med det.
Utan denna visshet hade jag nog inte kunnat vila i min relation med Gud. Och jag vill med detta korta inlägg i serien av bön bara vilja ge dig den vissheten också: Ja, bön är bra för oss. Ja, vi ska be. Men, när livets omständigheter gör att vi inte orkar, när bönen inte ens blir en suck: Kom då ihåg att du får vila i Hans knä, Han tiger stilla i sin kärlek och kräver inte att du ska prata med Honom. Vila i vissheten att Han ändå tar hand om dig. Vila i vissheten att du är älskad!
LOGOS 