Inbillningssjuk?

Just känslan av att inbilla sig sjukdomen var riktigt jobbig i början. Jag kom ju upp ur sängen. Jag låg inte bara apatiskt och tittade på. Om man var utbränd skulle man ju inte klara av sånt, eller? Jag hade en klar bild för hur man var som utbränd, och jag passade inte in i den mallen.

Man skulle ha jobbat alldeles för många timmar…
Jag hade koll på mina timmar. Det var inte många flextimmar jag hade. Jag hade grym koll på hur mycket jag jobbade, i alla fall på plats. Som pastor finns ju alltid jobbet med lite 24/7, men jag tyckte att jag hade hyfsad koll. Men utan att fråga mig så var det just detta styrelsen började fundera kring: Hur får vi våra pastorer att jobba mindre? Men det var ju liksom inte mitt huvudsakliga problem.

Man skulle inte orka upp ur sängen…
Jag kom upp varje morgon. Fixade och grejade. Vilade lite motvilligt emellanåt men höll igång. Så jag kunde ju inte vara sjuk?

Man skulle ha varit med om ett trauma, antingen precis nyligen eller i barndomen. Visst fanns det saker från förr som kanske spökade. Ryggsäcken var emellanåt tung. Men trauma? Nej…

Jag kände det som om jag var förbjuden att gå till jobbet, fast jag ville. Jag ville planera sommarfest och läger. Jag ville avsluta dopskolan och träffa barnen i BibleKidz. Men istället gick jag hemma och var rastlös med dåligt samvete. Varför skulle alla andra behöva hoppa in i stället? Varför fick inte jag göra? Jag var väl inte sjuk? Jag borde väl orka?

Ja det dåliga samvetet var min tuffaste fiende i början. Under hela min pastorstjänst hade jag fått höra: ”Jobba inte för mycket bara… Du tar väl hand om dig…” osv. Då församlingen hade tidigare erfarenhet av utbränd pastor ville de inte hamna där igen, men nu hade jag ”gått på den lätta”. Jag hade orsakat dem en repris på det som varit. Jag hade inte tagit hand om mig tillräckligt för att församlingen skulle slippa återuppleva en sjuk pastor. Jag hade ”failat”… Var det då inte bättre att jag bara sa upp mig? Varför skulle de behöva dras med mig när jag själv orsakat detta genom att inte följa deras råd? Varför skulle andra lida av det jag åsamkat mig själv? Men tack och lov sa både min personalansvarige – Ingegerd –  och min samtalsterapeut – Susanne –  åt mig att INTE säga upp mig under pågående sjukskrivning. Det var deras order till mig! Dels försvinner det skyddsnät man ändå har som anställd vid en sjukskrivning och dels ska man ALDRIG fatta stora beslut när man inte mår bra. Idag är jag glad att jag lyssnade på dem! Två kloka kvinnor som betytt så mycket för mig!

En annan klok kvinna som hjälpte mig med alla dessa tankar om inbillningssjukan var Ulrica. Hon gav mig en bild som hjälpte mig att se det från ett annat perspektiv. Hon var just då själv långtidssjukskriven och arbetstränade med oss i kyrkan. Hennes igenkännande ord hjälpte mig så oerhört mycket där i starten. Hon såg allvaret då jag bara ville vifta bort det. Och hon förstod min frustration.

Bilden handlade om att vara inbillningsfrisk… och kanske var det vad jag försökt vara under en längre tid… Sakta men säkert gick det upp för mig att jag varit sjuk en längre tid, egentligen. Under sportlovet hade jag önskat mig ett brutet ben för att få tid att vila (en sjuk tanke så här i efterhand). Jag hade blivit alltmer tyst och tillstängd. Inte ens min närmaste kollega misstänkte hur jag mådde bakom en fasad av ordning och reda. En ordning som sakta men säkert raserades då jag tappade boll efter boll utan att orka plocka upp dem.

Så egentligen var det nog inte inbillning, min utmattning, men det tog många frustrerade månader innan jag på allvar kunde ta in att jag var sjuk. Men att jag var så sjuk som jag var, det tog ännu längre tid att förstå…