Hjälp! Vad är det som händer?

Söndagen den 10 maj 2015… Den förmiddagen kommer för alltid finnas inristad i mitt minne. Den orkester jag var (och fortfarande är) med i (Pingstkyrkans Orkester, Jönköping) skulle spela på gudstjänsten i Pingstkyrkan i Mullsjö. Vi samlades klockan 9 för övning. Det gick bra, till att börja med. Sen kom hjärtklappningen…

Ja hjärtklappningen var inget nytt. Bara jag gick in i min egen kyrka kunde jag känna av den och den kom allt tätare, framförallt då det blev mycket runtomkring. Och sitter man mitt i en orkester så är det både många människor, mycket ljud och krav på koncentration. Tre fel av tre möjliga… Men denna gång eskalerade hjärtklappningen och plötsligt kände jag att jag var tvungen att gå ut. Väl ute på entrétrappan brast något. Tårarna rann hejdlöst, hjärtat höll på att hoppa ur bröstet kändes det som och jag fick svårt att andas. Jag ville bara fly, men det gick ju inte. Så när tårarna rann mer kontrollerat gick jag in och satte mig på en bänk i foajén. Spela vidare var inte att tänka på för hela jag satt och skakade…

Då kom en kvinna fram till mig. Hon frågade om det var ok att hon satte sig bredvid och jag sa ja. Hon frågade om hon kunde hjälpa mig med något. Det märkliga var att det kändes så naturligt att berätta för henne. Jag visste inte vem hon var, men hon frågade på ett sånt sätt så jag liksom kände hennes omsorg. Hon höll om mig. Sa att hon förstod, att hon hade erfarenhet av det i hennes familj också. Att det inte var något farligt, men att en panikångestattack känns oerhört skrämmande. Hela hennes närvaro andades lugn och då de övriga i orkestern gick för att fika följde jag med dem. Men under hela fikat satt jag och skakade. Berättade kortfattat för de som satt vid mitt bord, och de bad för mig. Sån kärlek. Och där föddes också vänskapen till en av kvinnorna i orkestern. Från den dagen tog hon mig under sina vingars beskydd och jag var vid flera tillfällen det kommande året hemma hos henne och bara pratade…

När gudstjänsten började kunde jag vara med och spela igen. Ja, åtminstone halva. Under predikan gick jag ner, la mig på en kyrkbänk i lilla salen, bakom en vikvägg och så kom tårarna och hjärtklappningen igen. Så jag redde inte ut att vara med och spela de sista sångerna.

Panikångestattack… Visst hade jag hört ordet innan, men först nu förstod jag hur otäck en sådan attack är. Man känner sig så oerhört liten och vilsen. Rädd och ensam. Man vill fly men vet inte från vad. Man vill komma bort, men den finns ju inom en. Man känner sig helt utelämnad till ett okänt mörker. Ett mörker som ingen annan ser. Även om den inte är lång känns den evig. Man vet inte vad som orsakat den och inte hur man ska kunna ta sig ur den. Den tar som ett strypgrepp på en…

Jag vet inte vad jag gjort om inte den där kvinnan från Mullsjö Pingst hade kommit. Hela jag var ett enda kaos men hon kom med lugn och förståelse. Hon var liksom sänd av Gud själv, i rätt tid, på rätt plats. För det går inte att säga: Sluta nu! Skärp till dig! Men att möta förståelse inger hopp om att man inte börjar bli galen och med det infinner sig lugnet.

Detta var min första ordentliga panikångestattack, men inte den sista. Men efter denna gång visste jag ändå rent kunskapsmässigt att det inte var något farligt även om en sådan attack tar på både de fysiska och psykiska krafterna. I alla fall för mig. Och jag började inse att läkaren ändå hade rätt… Jag var nog sjuk ändå…