Jag sitter hos min underbara samtalsterapeut Susanne. Det är torsdagen den 10 september 2015. Hon sitter i fåtöljen mitt emot. På bordet mellan oss står mitt stora glas av kallt vatten och där ligger också en bunt näsdukar. Precis som vanligt.
Susanne blev min medresenär på den här resan när min styrelse/arbetsgivare tyckte att 8 veckors väntan på samtalshjälp via vårdcentralen var för lång tid så de gick in och tog kostnaderna för att jag skulle få gå privat… Och så hamnade jag hos Susanne. (Idag inser jag att åtta veckor inte alls är lång tid, många kommer inte fram till nån samtalshjälp på över ett halvår). Jag var riktigt nervös när jag ringde henne i maj och frågade om hon hade tid för en utmattad pastor. Vi kände till varandra sen innan och att hon var kristen kändes så skönt. Och visst hade hon tid för mig. Så nästan varje vecka träffade jag henne på hennes mottagning under ett års tid lite drygt (förutom under semester och ledigheter förstås).
Den här torsdagen pratar vi om mina rädslor. Tårarna rinner. Jag förstår inte varför jag är så rädd. Rädslan har blivit min följeslagare genom livet och jag har blivit så van vid den att jag både vill bli av med den samtidigt som jag inte vågar tro på att ett liv utan rädsla finns för mig. Jag känner mig som ett hopplöst fall.
Susanne avbryter mig inte, men när jag tystnar tittar hon på mig och säger: ”Men Linda, det är ju ångest du har.” Hennes ord slår ner som en bomb. Ångest? Det är ett så laddat ord. Jag bryter ihop totalt. ”Men ångest går att göra nåt åt” fortsätter Susanne. ”Linda, du är inte ett hopplöst fall. Det finns hopp!”
Min nästan 40-åriga fiende fick ett namn. Och när jag fått smälta det, fått läsa lite om ångest, så kunde jag ju se att hon hade rätt. En viktig pusselbit hamnade på plats där i fåtöljen. Jag mådde inte bättre när jag en stund senare tog bilen hem. Faktum är att det nästan blev värre. Men jag började kunna orientera mig. Mina rädslor fick ett namn. De var inte längre diffusa känslor eller en okänd klump i magen. Jag började våga se min fiende. Den ljusskygga ångesten lockades fram. Jag började lära känna den, sätta ord på den och framförallt våga erkänna för mig själv att den var verklig. Inte bara något jag hittade på. Jag höll inte på att bli galen.
Ja ju mer jag läste om ångest så insåg jag att jag haft det så gott som hela livet. Det var svårt att erkänna det för mig själv, för jag hade inget svar på varför. En kärleksfull familj, inga trauman direkt att tala om, så varför? Vad hade jag gjort för fel?
Första gången jag kände den där klumpen i magen var jag 4 år och försökte passa in hos dagmamman. Ångesten hade tärt på mig inifrån. Jag insåg att alla mina rädslor, min oro, nedstämdhet och depression nog hade sin begynnelse just i ångesten. Den hade lagt beslag på all min energi, och jag hade matat den med alla mina höga ribbor, mina prestationskrav och behov av att vara alla till lags.
Så här var jag nu. Helt orkeslös. Med panik i stora grupper. Med panik under bön, lovsång och predikan, som varit mitt liv innan, och jag orkade inte ens ha orken att vilja bli frisk. Något som gav mig enormt dåligt samvete, eftersom alla runtomkring önskade och bad för att jag skulle bli bättre igen, att jag skulle komma tillbaka igen. Men på ett sätt mådde jag ju bra nu, utan några krav, inte ens från mig själv, något som var helt nytt för mig. Och hur skulle ett liv utan ångest kunna se ut? Den var ju ett med mig. Den var jag och jag var den… Så vem skulle jag vara utan ångesten? Man vet ju vad man har, men inte vad man får. Och jag hade ju överlevt nästan 40 år med den, varför inte 40 år till? Och samtidigt ville jag ju bli av med mina rädslor.
Att höra att fienden jag hade var ångest blev en början på slutet av 40 års ovänskapligt förbund med den. Men än idag, snart 4 år senare, krävs maxdos av antidepressiv och ångestdämpande medicin för att hålla den i schack. Den är en listig (ursäkta uttrycket) jäkel, som inte ger sig utan strid, men nu vet jag att Susanne hade rätt, det finns hopp.
LOGOS 