Ett utdrag ur min dagbok den 28 oktober 2015…
Ett halvt år… 6 månader… 27 veckor… 183 dagar… Ja och så förstås ytterligare en vecka, dvs 190 dagar sammanlagt… tänk om jag hade anat. Fast det var nog tur att jag inte visste… Vet inte hur jag hade reagerat om jag fått veta att jag fortfarande skulle vara sjukskriven 6 månader efter första läkarbesöket…
Det har hänt så mycket… och ändå känns det som om det mesta som hänt har gjort att jag tagit steg bakåt istället för framåt, och det jobbiga är att jag bara har backspeglar än så länge. Jag kan se hur det varit. Jag har börjat se mönster och pusselbitarna faller på plats…
- Jag ser den där 4-åriga flickan med klumpen i magen när hon gör vad hon kan för att passa in hos dagmamman…
- Jag ser den där 8-åriga flickan som gör vad hon kan för att medla mellan mor och lillebror så att de blir sams, och som lägger skulden för deras konflikt på sig själv… Om hon bara hade…
- Jag ser den 11-åriga tjejen som tar på sig skulden för att hunden måste säljas… Om hon bara erbjudit sig att ta hand om den oftare…
- Jag ser den där tonårstjejen som ligger på rummet och läser, men som hela tiden är på helspänn för tänk om hon missat att göra nåt nyttigt som hon borde göra istället…
- Eller när hon går långpromenader med tårarna rinnande nerför kinderna av ensamhet, av att inte känna sig sedd eller förstådd, av känslan av att inte passa in… Inte i skolan, inte i ungdomskören eller vännerna i kyrkan, inte någonstans… Som längtar efter en vän men aldrig känner sig värd en…
- Jag ser tonårstjejen när hon smyger på tå för att inte vara till besvär, för att inte orsaka någon konflikt… Hon känner av atmosfären med sina otroligt känsliga känselspröt. De är som en stor radar som aldrig vilar… som aldrig låter henne vila…
Ja exemplen skulle kunna bli fler. Alla dessa händelser som format den lilla flickan till en vuxen kvinna. En kvinna som levt med ångest hela sitt liv.
Utan att ha ett namn på fienden har den jagat henne. Jagat henne dag och natt. Viskat till henne att hon inte är värd bättre. Att hon klarar sig ändå. Det finns ju de som har det värre, så varför skulle hon klaga?
Den namnlösa fienden har manipulerat henne. Det är DITT ansvar att alla känner sig sedda, känner sig väl till mods. Det är DITT ansvar att inga konflikter uppstår. DU måste göra alla nöjda och blir någon sårad är det DITT ansvar att reda ut det…
Den här fienden har fått ett namn under detta halvåret: Ångest.
Det var som om en bomb slog ner när jag insåg att alla mina rädslor för att göra/säga/handla fel, för att misslyckas, för att såra, för människors tyckanden och åsikter bottnar i ångest. En ångest som följt mig som en klump i magen ända sen jag var riktigt liten. En ångest som fått styra hela mitt liv.
Det sista halvåret har jag bildligt talat blivit av med mitt körkort på grund av fortkörning då Ingegerd sa STOPP! Jag tvingades bromsa men bromssträckan blev lång – ungefär 4 månader. Och nu står jag här, kvar i dikesrenen utan körkort. Bilen är beslagtagen. Böter ska betalas in. Och allt jag kan se är bakåt…
Jag ser att det var bra att jag blev stoppad. Jag ser att Gud lagt ett pussel för mig så att allt skulle klaffa på bästa sätt för mig när jag kraschade. Men jag ser inte, kan inte se, orkar inte se, vågar inte se framåt…
Jag saknar målbild. Jag saknar hoppet om hur det kan bli. Jag har ingen aning om hur jag kan må utan att fienden – ångesten – får styra. Jag har ju alltid styrts av ångest. Jag har alltid mått så här… Därför är det så svårt att se hur det kan bli… Och det gör att modlösheten griper tag i mig. Kommer det att vara värt allt detta när resan är över? Kommer jag att må bättre efteråt? Är jag värd att må bättre? Och vilka förväntningar kommer människor att ha på mig när jag kommer tillbaka? När de ser mig le, tror de då att jag är frisk? Att jag mår bra? Och vad tänker de då? Att allt ska bli som ”vanligt” igen?
Men jag vill inte tillbaka till där jag var och alltid varit. Jag vill bli av med min ångest. Jag vill bli fri från människofruktan. Men samtidigt är jag så rädd för att bli besviken… igen… Så jag orkar inte längta… vågar inte hoppas… Orkar ingenting…
LOGOS 