Satt och kollade gamla anteckningar i mobilen… Dessa tankar skrevs ner i december 2015… Tankar om hur det är att vara utmattad och deprimerad… En önskan till alla runtomkring att våga stanna kvar…
Visst gör det ont när orken tryter
och det dåliga samvetet gnager
När inget i vardagen som vanligt flyter
och det ekar tomt på energins lager
När viljan finns där för att fixa och greja
men kroppen känns konstig och matt
Man vill hjälpa barnen och huset feja
men hjärnspöken får allt att kännas så svart
Dödsskuggans dal, är det så här den är
ensam och mörk och kall
Det syns knappt alls vart vägen bär
och små små saker blir lätt till ens fall.
Att resa sig då går inte så fort
för orken finns inte där
Och tårarna rinner, orkas ej torkas bort
och smärtan genom själen återigen skär
Men visst finns det familj och även vänner
som finns där som en gudagiven käpp
som säger: det är ok hur du känner
nej, du håller inte på att bli knäpp
Men låt mig få ligga och vila ett tag
ge mig en dag, en vecka, nåt år
Finns vid min sida genom varje dag
Hjälp mig att våga släppa ut varje tår
För tårar som rinner de helar och läker
en själ som tystats under år som gått
som nu till sist ropar och värker
efter kärlek den aldrig av mig tidigare fått
Så snälla våga stanna trots tårar som rinner
trots att jag inte orkar va nära
Även om jag ibland stänger mig inne
din omsorg kommer mig genom detta bära!
Så visst gör det ont när orken tryter
och ingenting är såsom förr
Men det sägs att detta är med och byter
det gamla och invanda mot hoppets dörr…
LOGOS 