Hösten 2015 var riktigt jobbig. Mer och mer förstod jag hur sjuk jag var. Det hade tagit tid att bromsa men nu kunde jag knappt få upp nån fart i överhuvudtaget. Det var sängen och jag…
Tankar om en hund började komma. Vi har alltid sagt nej till djur när killarna pratat om det. De kostar pengar. De tar tid. De ”binder” en vid hemmet eller så har man strulet att hitta nånstans de kan vara då man själv åker bort. Men under december månad kunde tankarna på en hund inte släppa. Någon som kunde få mig att lämna sängen och gå ut på långa promenader. Någon som kravlöst skulle finnas där vid min sida hela dagarna. Göra mig sällskap. Älska mig. Bara vara.
Med lite tjat och med löftet om att ansvaret för hunden skulle vara helt och hållet mitt så sa Mattias ja till hund. Kanske låter ansvarslöst att skaffa ytterligare någon att ha ansvar för när man mår så dåligt, men Busan blev verkligen en terapeut på fyra ben.
Busan var nio veckor då jag hämtade henne 1 februari 2016. En blandning av Yorkshireterrier och Lhasa Apso. En stor liten hund som älskar långa promenader men som inte kräver det. Hon blev det sällskap jag så väl behövde de dagar som låg framför och som skulle bli de tuffaste månaderna i hela mitt liv. Hon fanns där. Hon låg nära. Och hon lyckades emellanåt till och med att skingra mina tankar när de blev som mörkast.
Busan är idag (2020) drygt fyra år och hon är min ständiga följeslagare då jag är hemma. Och jag är så tacksam över att jag har henne. Och övriga familjen gillar henne också, speciellt killarna!
LOGOS 