Här följer händelser, men kanske mest tankar och funderingar, från våren 2016. Det är den värsta tiden i mitt liv hitintills. En tid då jag bara ville försvinna bort. Så jag vill varna för ibland väldigt mörka tankar, och bara understryka att de kommer från en sjuk Linda. Man tänker inte klart mitt i en depression. Liksom en person med gipsat ben inte kan gå normalt under läkningsprocessen, så kan en person med depression inte tänka logiskt längre. Ändå väljer jag att dela dessa tankar och funderingar just för att de kanske kan hjälpa någon annan att se att man inte är ensam, eller hjälpa någon anhörig att kanske bättre förstå. Alla gör inte en likadan resa, men man kan ändå känna igen sig i delar av det någon annan berättar.
Befinner du dig där du känner igen dig i det jag delar med mig, tveka inte utan sök hjälp. Det är inte skämmigt, det är inte bortkastat. Det finns hjälp att få! Min räddning blev familjen, vänner, Busan, samtalsterapeut och psykolog och att till sist hitta en medicin som hjälpte.
LOGOS 