Hur inleder man kapitlen om det som inte riktigt går att beskriva?
I april 2015 blev jag sjukskriven, men det tog till augusti/september innan jag verkligen bromsat in. Hela jag var så speedad att det var svårt att ta in att jag var sjuk. I och för sig började jag dippa under sommaren. Jag fick sömntabletter och även min första antidepressiva medicin. Men resan fortsatte neråt. Inte som fritt fall utan förr som de där ”Hoppande grodorna (karusell) på Liseberg där man liksom hoppar och studsar neråt, en liten bit i taget. Jag kan inte säga när botten nåddes. Men 19-22 februari finns för alltid inristat i mitt minne.
Tankarna virvlade runt och rädslan tog tag i mig. Jag hade snart varit hemma ett år, och mådde sämre än någonsin. Mål efter mål som jag satt upp för mig själv hade spolierats.
1. NYHEM 2015 – till dess skulle jag vara tillbaka. Det var ju två månader kvar till dess då jag blev sjukskriven och på den tiden borde jag väl kunna vila upp mig… Nej, den drömmen slog läkaren hål på direkt, kanske arbetsträna på sommarlägret v. 32…
2. LÅNGSERUM 2015 – Ja ok, arbetsträning på sommarlägret. Men nästa läkarbesök slogs den drömmen också i spillror. Ytterligare tre månaders sjukskrivning så arbetsträning tidigast september.
3. JULFESTEN 2015 – Nej, det blev inget i september heller, men kanske, kanske jag skulle kunna hålla i julfesten i december. Som en ”Nu kommer jag tillbaka-grej”… Men ju längre hösten gick ju sämre mådde jag. Men min läkare gav mig ytterligare en medicin, så nu skulle jag väl vara ok till sportlovet 2016…
4. ORSA 2016 – först var mitt mål att kunna vara huvudledare för det lägret, sen en av ledarna, sen deltagare… Men även det sprack. Jag som älskar läger fick se Mattias och killarna åka iväg utan mig på ytterligare ett läger. Ytterligare ett mål krossades.
Det var liksom ingen idé att sätta upp mål. De skapade bara besvikelse. Och den största besvikelsen var på mig själv. Jag hoppades inte längre. När jag fick frågan om jag ville bli frisk skämdes jag över svaret. För jag ville inte det. För mig innebar en frisk Linda en tjej med höga krav på sig själv. En tjej med den där klumpen i magen. En tjej med prestationsångest och ”vanlig” ångest. För det var ju sådan jag var innan sjukskrivningen och då var jag ju frisk… eller? Och dit ville jag inte tillbaka. Lika bra att ge upp allting…
Depression är läskig. Den gör saker med en som man aldrig trodde var möjligt. Jag såg det knappt själv men människorna allra närmast mig såg, och de tog det på större allvar än jag själv. För mig var det vardag att inte orka med mig själv eller min hygien. Att föredra sängen framför mellanmål med killarna. Att börja få panik klockan 13 för att jag då ”bara” hade två timmar kvar i sängen tills Lilleman skulle hämtas från förskolan. Att önska mig bort så att andra slapp mig och det bekymmer jag innebar.
Jag är idag så tacksam för att jag hade människor omkring mig som lyssnade, som slog larm och som gjorde något. Känner du någon med depression? Var där. Lyssna, men kom ihåg: du kan inte göra allt utan det behövs professionell hjälp, på samma sätt som det behövs en ortoped för att skruva ihop ett trasigt ben. Jag fick den professionella hjälpen, och trots det tog läkningen tid, och håller till viss del på fortfarande…
LOGOS 