Här följer ett utdrag från min dagbok. Tankar under nyårsafton 2015…
”Känner mig så oerhört egoistisk… Jag orkar inte glädjas över alla tillbakablickar som florerar på fb ikväll. Jag har så jobbigt med alla förväntningar som delas på fb en dag som denna… Jag orkar inte titta bakåt på 2015… Det blir för mörkt…
Visst har det funnits ljusglimtar… Vänner som stigit fram; Pia, Ingegerd och goa kollegor… Och så har ju Nicolas flyttat hit och blivit en del av vår familj. Så glad för det!
Men 2015 kommer alltid för mig vara en vandring mellan hopp och förtvivlan… Mitt ute i ett ingenmansland som ofta gått genom dödsskuggans dal… Det har gjort så ont. Tårar har runnit av frustration, av trötthet, av modlöshet, av hopplöshet och av ensamhet. Aldrig har jag känt mig så tvingad till att göra mig så oerhört osocial. Jag måste gömma mig när det blir för mycket folk, för mycket sorl… stänga in mig och vara själv. Allt för att orka…
Det tog så lång tid för mig att inse att jag var sjuk… och nu när jag är skapligt trygg i det så vill jag inte bli frisk. Vet inte om jag orkar ha det som mål med 2016. För blir jag friskförklarad nu kommer jag ju hamna i gamla mönster igen… Och då har jag inte lärt mig nånting… Jo att jag lider av ångest men inte hur jag ska leva utan ångest…
Och blir jag frisk måste jag ju ha en plan för hur min framtid ska se ut. Ska jag fortsätta som pastor här i Tenhult? Skulle jag klara av det? Tror inte det… Känns som att jag misslyckats totalt. Jag borde nog aldrig ha blivit pastor här. Det var nog aldrig meningen… Känns bara så jobbigt att jag tog familjen med mig hit…
Så om jag är frisk… vad ska jag då göra om jag inte kan/bör gå tillbaka till min pastorstjänst? Ingen aning… Blir väl nåt assistentjobb eller nåt. Vikariera på Pingstliljan… inget jag egentligen skulle vilja…
Nej… Det bästa är nog att fortsätta vara sjuk. Att leva med tröttheten. Hellre det än vara friskförklarad men ändå inte klara av att sänka ribborna, att vara nådefull mot mig själv, ta konflikter och inte ta allt personligt. För jag ser inte hur jag någonsin skulle kunna ändra dessa saker i mitt liv, så då är det väl lika bra att fortsätta vara sjuk under 2016 också… 😐 Orkar inte ens kämpa för familjens skull…
Ja familjen… Jag har så dåligt samvete när jag tänker på min familj. Mattias som här hemma drar dubbla lass och jag har märkt på honom hur trött han är. Han har avsagt sig fastighetsansvaret (kyrkans lägenheter) och gått ur fastighetsrådet. Han orkar inte säger han. Och varför? För att jag är sjuk. Det säger han ju inte men jag vet att det beror på mig…
Och killarna… Önskar så att jag orkade engagera mig mer i dem. Orka vara närvarande. Inte önska dem bort från mig när de kommer och lägger sig bredvid mig i sängen bara för att jag ska kolla fb eller spela mobilspel. Orka hitta på roliga saker med dem. Orka fixa mellanmålet till dem efter skolan (som det är idag plockar de alltid fram själva…) och sitta ner och prata med dem om deras dag. Gå ut och leka i snön och så. Ser alla snöleksbilder på fb och känner mig så dålig… Varför finns inte motivationen där? Varför finns inte orken där? Känner mig som världens sämsta mamma… och fru…😐
Nåja… Skulle kunna skriva massa mer men jag orkar inte just nu. Snart dags för fika och snart 12-slaget. Men imorgon är bara ännu en dag i sängen… Så välkommen 2016… Men förvänta dig ingen förväntning från mig. För det får du ingen…”
LOGOS 