Att försöka beskriva det obeskrivbara är inte lätt. Tror att det är därför det tagit sån tid för mig att skriva om dessa dagar i februari 2016. Jag kommer att ta hjälp av mitt minne, mina dagboksanteckningar och en del sms för att berätta om de värsta dagarna i mitt liv. Och jag delar upp texten för annars hade den blivit väldigt lång.
Fredagen den 19 februari fick jag följande sms av min underbara vän Pia:
”Hej vännen! Hur är det idag? Ska ärligt berätta att jag blev riktigt bekymrad för dig när du var hos mig… detta att du inte orkar duscha, borsta tänderna, sköta personlig hygien, då mår man verkligen riktigt dåligt…”
Vi messade varandra lite och sen kom hon en snabbis till mig. Jag skulle iväg till min samtalsterapeut Susanne. Men Pia stannade hos mig och städade…
Efter timman hos Susanne malde tankarna och tårarna rann. Och det blev ett sms till henne, trots att vi precis setts… Ett axplock ur det:
”Susanne! Jag är rädd. Rädd för mig själv… Rädd för att jag alltid kommer att hitta orsaker för att tränga undan och bita ihop. Känns inte som om jag lärt mig nånting… mer än att försöka acceptera att jag inte mår bra. Men jag har svårt att se varför jag behöver må bra. Jag känner mig helt likgiltig och tom. Och när ni som går med mig säger hur gärna ni vill att jag ska bli bättre känner jag mig som en hycklare om jag håller med. Och det är nog det som gör ondast, att jag inte ens vill må bättre… Finns det en gräns för när man är ett hopplöst fall?…
I min dagbok skrev jag:
”Det jag aldrig skrev rakt ut [till Susanne] är att jag är rädd för att gå över en gräns och sen bli inlagd på psyk… Vad händer då? Men dit är det nog långt… Men visst, ibland skulle jag bara vilja försvinna. Inte självmordstankar utan bara domna bort ett tag… ”
LOGOS 