Fredagskvällen kom min familj hem som varit på sportlovsläger nästan en vecka. Härligt… eller inte.
Lördagen den 20 februari – Dagboken:
”Har varit en riktigt jobbig dag. Biter ihop och fixar… Fast jag absolut inte ska göra just det. Men jag kan ju inte bara strunt i allt… Just nu känns allt svart. Det räckte med att familjen kom hem så drogs stressen igång. Antingen måste det ju vara så att de inte är bra för mig… eller att jag inte är bra för dem. Absolut inga självmordstankar, men ändå… Tanken på att bara försvinna bort, nån slags komaliknande tillstånd. För att vara en del av en familj men ändå vara tvungen att dra sig undan och ställa sig på sidan om gör så gruvligt ont…”
Söndagen den 21 februari – Dagboken:
”Jag mår inte bra… Allt jag vill är att försvinna bort. Bort från matlagning… från skjutsningar och logistik… från planering och städning… från tvätt och disk… från läxförhör och lämningar och hämtningar… bort från allt… Ja Busan kan följa med. Då vet jag att jag i alla fall kommer ut…
Egentligen borde jag väl inte tänka. För ju mer jag tänker ju sämre mår jag. Fast jag orkar inte hålla hjärnan sysselsatt. Jag har ingen ork eller energi. Det är bara tvärstopp.
Jag har ingen energi till övers för min familj. Inte för Mattias… Inte för killarna… Jag bara existerar… Och jag orkar inte vilja nåt annat heller… Jag orkar inte hoppas på nåt annat. Det känns lite som om alla de känslor jag så noga låst in och tryckt ner, nu plötsligt finns de överallt… Alla tårar jag gråtit i skymundan bubblar upp igen. Och känslan av att inte höra ihop med nån… Att inte passa in… Att inte göra nog bra… Att inte leva upp till förväntningarna… Att inte duga… Att bara vara det jag gör och bedömas efter prestation inte person… Och jag är så trött på allt sånt. Så jag vill bara försvinna…
Känner mig som ett stort hopplöst fall. Spelar ingen roll att Susanne säger att det inte är så. Har läst att har det tagit lång tid att bli sjuk så tar det ännu längre tid att bli frisk… Så har jag tur och lever länge så är jag frisk vid en ålder av 100 år kanske… Hade jag inte haft min familj så vet jag inte vad jag gjort. Självmord är inget alternativ men.. ja jag vet faktiskt inte. Men nu har jag Mattias och killarna. Jag kan inte försvinna. Jag måste fortsätta… För deras skull måste jag i alla fall ibland bita ihop. Måste försöka orka ett tag till. Bryta ihop när jag är själv så jag orkar när de är hemma.
Men jag vet inte för hur länge det är möjligt. Snart kommer jag inte att orka mer… Vad händer då? Blir jag inlagd på psyket? Men vad kan de göra? Känns som om det inte finns så mycket att göra för mig. Jag har ju alltid egentligen mått så här så det är väl min lott i livet. Så det är väl kanske bara att försöka vika ihop allt igen, packa ner det snyggt och ordentligt i min stora ryggsäck. Hänga på mig den igen och gå vidare… För hoppet om förändring är borta… Och det sägs ju att hoppet är det sista som överger människan… Så vad är det då kvar av mig??? För hoppet har övergivit mig…
Jag orkar snart inte mer… Men vad kan jag göra åt det??? Ingenting!…”
LOGOS 