I maj 2016 fick jag en rejäl dipp igen. Om det berodde på medicinbytet eller inte vet jag inte, men där och då visste jag att jag inte tänkte försöka få hjälp av Psykiatrin igen. Så tillplattad som jag kände mig då i februari så ville jag inte dit igen. Istället löste jag tågbiljett upp till släkten i Mora. Där bodde jag hos min svägerska och hennes familj några dagar, jag och Busan. Blev uppassad, kunde bara vara och vila hur mycket jag ville. Att våga ta människor på orden då de erbjuder sin hjälp har verkligen blivit något jag fått lära mig.
Under sommaren 2016 vände det sakta men säkert. Ny medicin som dämpade ångesten och som fick upp mitt mående. Jag började våga tro på en framtid igen. Ljuset i tunneln gick från gråskala till allt ljusare nyanser och under hösten inträffade tre stora händelser för mig. För dig som läser detta kanske det inte verkar så storslaget, men för mig var det verkligen det! Det handlade om en frivillig arbetsträning, att kunna/orka läsa i Bibeln igen och att gå på gudstjänst igen. Jag ska ge dem varsitt kapitel här i bloggen…
Visst, det gick inte rakt upp. Jag mådde ibland fruktansvärt dåligt fortfarande. Men hoppet hade börjat återvända. Hoppet om att en dag komma ut på andra sidan. Att det inte var kört för mig. Och den känslan är lika obeskrivlig som känslan av hopplöshet.
LOGOS 