På söndagskvällen gjorde jag något jag aldrig gjort tidigare. Jag skickade ett sms, eller kanske snarare ett sos, till Pia och frågade om hon kunde komma. Hon kom! Familjen var på lägereko. Jag satt i sängen och skakade av gråt. Panik, ångest, hopplöshet. Pia tyckte att vi skulle åka in till psykakuten. Kändes så avlägset, men samtidigt så skönt. När familjen kom hem stannade Pia med killarna och Mattias och jag åkte in. Susanne mötte upp.
Jag har suttit i väntrum på akutmottagningar förut, men detta var speciellt. Att sitta där i det kala rummet, försöka hålla tårarna borta… Försöka andas djupt för att inte hjärtklappningen ska öka… Klockan 21 kom en underbar sköterska ut. Hon berättade att de hade långa väntetider denna kväll/natt så hon föreslog att vi skulle åka hem och sova för att bli prioriterade i dagkön nästa dag. Vi gjorde så. Ett litet antiklimax, men värre skulle komma…
Dagboken måndagen den 22 februari
”En om möjligt ännu värre dag. Ärligt talat den värsta på hela den här resan. Jag trodde att jag nått botten men icke… Känns som om jag hela tiden befunnit mig i en trappa på väg ner. Men jag har försökt att klamra mig fast högst upp vilket nu resulterat i att jag, istället för att ha gått ett litet steg i taget, ramlar utför hela trappan när jag inte längre orkar hålla mig kvar där uppe… I alla fall så hoppas jag att jag nått botten. Fast det har jag ju trott många ggr under resans lopp… Samtidigt så är jag glad för att det finns personer som tar emot när jag kraschar, som tvättar såren och plåstra om. Men smärtan finns ju kvar i alla fall och den svider och gör grymt ont…
8:10 kom Pia och hämtade mig [Mattias hade förhinder och Pia lovade då att följa med mig] och vi åkte in till psykakuten. Där var Susanne redan. Kom dit ca 8:30. Var riktigt nervös men glad att ha både Pia och Susanne med mig. ”Din käpp och Din stav de tröstar mig…”
Ca 9:15 fick vi träffa läkaren. Hans första fråga var ungefär: ”Hur kommer det sig att du söker hit just idag?” Så det var bara att börja försvara sig direkt… Sen frågor om hemförhållanden och även mitt mående såklart. Han hade sett i mina journaler att min läkare på vc gjort en plan där, först kontakt med deras psykosociala team och sedan ev remiss till öppenvårdspsykiatrin. Dagens läkare ansåg inte att jag hade på psyket att göra. Jag har ju inga självmordstankar, inget uttalat självskadebeteende eller nån allvarlig psykisk störning. Så vad jag hade där att göra förstod han inte. Men han skulle ringa sin bakjour…
Så vi gick ut till väntrummet igen och där bröt jag ihop totalt… Hade jag haft min väska och min jacka med mig hade jag gått därifrån. [det var inlåst] Kände mig så nedvärderad, så oönskad och malplacerad. Riktigt tillplattad. Och jag ville bara bort… Susanne och Pia satt och höll om mig. De var rosenrasande på läkaren…
Torkade tårarna och när vi kom in till läkaren igen så sa han återigen att jag inte har nåt där att göra. Jag är för frisk och jag har inte gjort tillräckligt själv för att bli bättre. Han undrade varför jag inte tagit kontakt med det psykosociala teamet tidigare. Mediciner hjälper inte när man lider av en utmattningsdepression menade han. Bara KBT-terapi… Och det skulle jag då få via min vc. Susanne och Pia ifrågasatte hela förfarandet… På ett sätt skönt att några stod upp för mig. Men samtidigt ville jag bara sjunka genom golvet och försvinna. Det kändes så pinsamt. Hur hade jag kunnat vara så dum att jag trodde att de skulle lägga in mig? Att jag skulle uppta en dyrbar plats… Nej, jag är för frisk för att få hjälp… men för sjuk för att klara av vardagen…
Känner mig som ett sånt hopplöst fall… Passar inte in nånstans. Till det psykosociala teamet är det ju 6-8 veckors väntetid enligt läkaren på vc (Susanne skulle se om hon kunde få till en tidigare tid) och sen ska de utreda om en ev remiss behövs till öppenpsykiatrin och då tar den ca 3 månader. Så nån gång efter sommaren kanske… För så länge man inte har självmordstankar, ett uttalat självskadebeteende eller en allvarlig psykisk störning så är man inte berättigad till akuthjälp…
Jag har nog helt tappat hoppet just nu. Så van att bli besviken… Ibland önskar jag att jag aldrig messat Pia. Då hade jag bara kunnat bita ihop. Ingen hade sett mina tårar och jag hade aldrig kommit dit till psykakuten. För där hör ju inte sådana som mig hemma… Då hade jag kanske sluppit den här kraschen…
När vi kom hem stannade Pia hos mig resten av den dagen tills Mattias kom hem. Och då tog han vid. Vad hade jag varit utan familj och vänner?
LOGOS 