Svarta tankar…

OBS!!!

När du läser detta så kom ihåg att det är tankar från en sjuk människa. Jag delar med mig av dem bara för att kanske det kan hjälpa någon annan. Idag mår jag bra, utan att ha behövt förtränga känslorna! Jag vill bara poängtera det. Jag är inte kvar i detta svarta men genom att dela även det svarta vill jag visa på att det finns hopp! Jag kände mig som ett hopplöst fall, men du, jag tror att min samtalsterapeut Susanne hade rätt då hon sa till mig att det finns inga hopplösa fall…

Från min dagbok onsdagen den 24 februari 2016

”Varit ute med Busan en runda… Blev visst för lång. Är helt slut nu. Vi var väl ute ca 20-25 minuter… Blundar jag så snurrar allt. Men jag orkar inte bry mig. Orkar inte bry mig om mig själv. Orkar inte tänka på mig själv. Orkar inte göra sånt jag mår bra av. Orkar inte bry mig om varningsorden från Susanne om att ta det lugnt. Lite åt gången. För vad tjänar det till?

Känner mig så besviken. Alla ggr jag börjat öppna upp men där det inte lett till nåt kommer över mig. Vad är det för fel på mig? Är det då inte bättre att skita i allt, bita ihop och låtsas att allt är bra? Då mår ju inte familjen dåligt i alla fall… Och hur jag mår är väl strunt samma. Och trycks det tillräckligt långt ner så känns det ju som om jag också mår bra.

Känns som om det är min lott att må så här. Så varför skulle jag tro på nåt annat? Varför skulle jag tro på ett liv som inte styrs av ångesten och rädslan? För det verkar ju inte finnas nån väg dit för mig…

Ibland önskar jag att jag försökte ta livet av mig, bara för att få komma in akut. Men jag är för feg. Jag vill inte att Mattias och barnen ska lämnas ensamma. Så det är liksom inget alternativ. Men det skulle vara skönt att bara domna bort. Må så dåligt att jag sov mig igenom hela våren. Livet känns ju ändå som ett stort svart hål just nu. Ibland skulle jag vilja testa att ta theraledropparna [långtidsverkande droppar för sömn bla] på morgonen med, bara för att se vad som skulle hända… Tänk en hel dag av sömn istället för tankar och funderingar. En dag så trött att jag inte ens orkar diskutera med mig själv… och inte ens orkar känna efter hur jag mår…

Det kanske är där skon klämmer… Om jag ser till att sysselsätta mig så pass att jag inte får tid att reflektera och diskutera. Inte får tid att tvivla eller känna besvikelse… Det kanske är det KBT vill lära mig. Sluta tänk alla negativa tankar. Börja tänk positivt! Då är jag ju frisk sen. Jag tar min ryggsäck och allt som är däri och kastar av mig den och lämnar den där. För den är ju inte viktig…

Egentligen kanske det är fel av mig att tom skriva ner de här tankarna. För jag ska väl bara tänka positivt. Mina negativa tankar finns ju bara i mig så länge jag tillåter dem. Så då är det väl mitt fel att jag har tillåtit dem att ta över så här mycket.

Läkaren sa ju i måndags att mediciner inte läker utmattningsdepression, det gör bara KBT-terapi. Och om jag fattat det rätt så handlar det just om att ändra sitt tankesätt. Så då borde det väl vara mig det är fel på eller? Om jag tänker fel…

Vad händer om jag inte blir bra av det? Ska jag låtsas då och trycka ner besvikelsen? För då är det väl mig det är fel på? Efter 10 ggr ska jag väl vara bra? Åh vad den tanken stressar mig. Allas glädje över att jag fick en tid så snabbt till en psykolog. [Vet inte vad Susanne sa till dem då hon ringde i mitt ställe, men jag fick tid inom två veckor!] Allas förväntningar på att nu borde det vända… Men om så inte sker??? Känns nästan som ett bättre alternativ att inte ens försöka. Ja, jag är en dålig förlorare. Jag ger mig inte ens in i en lek/spel som jag på förhand känner på mig att jag inte har en chans att vinna. Strategispel bla. Och så känns det här. Jag har tappat hoppet om att vinna det här ”spelet” så då känns det lika bra att lämna innan nästa besvikelse sätter in…

Känns lite så med detta också. Borde aldrig åkt till psykakuten… Då hade jag inte varit så besviken nu. Vem var jag att tro på att jag skulle få hjälp? Linda, bara att inse att du liksom faller igenom mallen… Vet att jag borde lämna den händelsen bakom mig, inte lägga värderingar i den eller älta den. Vet att jag borde glömma… Men det är svårt. Det var liksom en berg-o-dalbana som bara slutade i ett enda stort antiklimax. Men Jag ska försöka glömma… försöka trycka bort känslan av besvikelse… försöka….

Vågar inte ha några förväntningar längre. Bättre att sluta sig igen. Det gör så ont att öppna upp och sen bli besviken… Så fruktansvärt ont… Om jag bara hade tagit det lugnt i söndags kväll. Tagit mig samman och varvat ner så hade jag ju aldrig messat Pia. Och då hade det säkert känts annorlunda under måndagen och så hade det där brytet bara varit ett av alla bryt i min ensamhet. Men jag hade inte lämnat det besviken…

Vem tror jag att jag är egentligen? Nu borde jag väl må bättre? Jag borde väl ha kommit längre i mitt tillfrisknande. Om jag inte ältar så mycket utan försöker trycka undan de negativa tankarna så kanske det hjälper. Våra tankar kan ju bli självuppfyllande profetior sägs det ju, så om jag slutar älta och tänka negativt och istället biter ihop och tänker positivt, då borde det ju bli ett positivt resultat av det, eller?

Vem trodde jag att jag var när jag drömde om en lösning som inte i första hand handlade om att jag måste göra… Det är klart att jobbet ligger hos mig. Att tänka rätt och att handla rätt… Precis som hela livet varit innan detta. Att alltid försöka tänka rätt och analysera för att göra bättre, och att handla rätt…

Så svälj besvikelsen… Bara att inse att jag är ett hopplöst fall så länge jag inte slutar älta. Bollen ligger hos mig. Nu måste jag dribbla den förbi motståndet för att komma till mål. Så enkelt är det.

Samtidigt så orkar jag ju inte. Jag orkar inte tänka rätt. Jag orkar inte tänka positivt. För egentligen vill jag ju bara försvinna… För jag orkar inte tänka tanken på, att om jag bara ansträngt mig lite mer så hade jag kunnat leva ett bättre liv. Jag orkar inte komma ut från den här öknen på samma ställe som jag gick in i den, samtidigt som enda vägen ut ur den just nu är att följa mina egna fotspår bakåt… För jag orkar inte läsa kartan och jag kan inte hantera kompassen och vattnet är snart slut… Trodde att jag såg en oas i söndags/måndags, men det var bara en hägring… Den fanns inte för mig…

Ska försöka att inte ha några förhoppningar på psykologen på vårdcentralen. Jag går dit så får jag väl se. Är säkert också en hägring… nåt som ser bra ut och som alla pratar om hur bra det är där men när jag väl ska fylla min vattenflaska försvinner den… De 10 ggr tar slut och då har jag ännu kortare tid på mig att ta mig ur öknen innan vattnet helt är slut…

Förlåt allt ältande. Måste sluta nu annars mår jag bara sämre. Bättre att inte tänka alls. Att bara köra på… Så slipper jag ännu en besvikelse. Måste helt enkelt bara acceptera livet som det blev för mig. Jag har ju klarat 40 år, visst borde jag klara 40 åt till eller hur. Kanske helt enkelt bara är den omtalade 40-årskrisen jag går igenom och som jag överdriver… Så bättre att lägga locket på och sänka värmen/förväntningarna så överlever jag nog det här också, utan att känslorna kokar över igen. Det har ju andra gjort före mig…”