Dagens text är från Johannesevangeliet 20:24-29, och handlar om ett av vittnena till att Jesus uppstått. Den här berättelsen är nog den som berör mig mest av påskens alla delberättelser. Den om Tomas, en av Jesu lärjungar.
I korta drag: Kvinnorna som skulle till graven för att smörja Jesu kropp kommer tillbaka till lärjungarna där de sitter inlåsta i rädsla för att själva bli tillfångatagna. De säger att graven är tom. Ja, Maria från Magdala säger till och med att hon mött Jesus och att Han lever. Petrus och Johannes springer ut till graven och ser att den är tom, men de vet inte riktigt vad de ska tro. Nyss var deras dröm som bortblåst, krossad på korset där Jesus dog. Och nu?
Plötsligt står Jesus hos dem. De måste ha blivit rädda (och vem hade inte blivit det) för det första Han säger är : ”Frid vare med er!” Lärjungarnas sorg byts i glädje. Deras hopplöshet byts till hopp och förväntan. Jesus lever verkligen! Han har uppstått!
Sen kommer dagens text som börjar med orden: ”Tomas, en av de tolv… hade inte varit med de andra när Jesus kom.” Vilken miss… Varför var han inte där? Ingen aning. Men då han kom tillbaka berättade de andra för honom om att de mött Jesus. Men Tomas kunde inte tro… Och det är väl rätt så förståeligt. Tomas sätter ett ultimatum: ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer…, så kan jag inte tro.”
Nästa mening i texten är: ”Åtta dagar senare var hans lärjungar samlade igen, och nu var Tomas med dem…” Vad hände under den veckan? Hur mådde Tomas? Jag har ingen aning men kan ju bara gå till mig själv. Jag hade blivit galen. Alla mina vänner är alldeles ifrån sig över att Jesus lever. I stan går ryktet att det är vi, lärjungarna, som rövat bort kroppen. Och själv vet jag inte vad jag ska tro. Det måste ha varit den längsta veckan i Tomas liv. En vecka fullkomligt ur balans. Sömnlösa nätter, fyllda av grubblerier och dagar som masade sig fram. Och så de ständiga frågorna: ”Varför kan jag inte tro? Varför var jag inte där då de var samlade? Varför skulle jag missa detta ”once in a lifetime”? Och så en enorm känsla av ensamhet och att vara lite utanför…
Hade det varit jag hade jag kanske struntat i allt och lämnat den glada skaran av lärjungar bakom mig. Återvänt till min hemstad och försökt glömma de sista tre åren tillsammans med Jesus. För det verkade ju inte funka för mig. Men Tomas gör inte det. Han stannar kvar i Jerusalem. Han blir kvar hos de andra lärjungarna. Vilket visar på att det var ok för dem att han var där, fast han hade svårt att tro. Detta gör att han är där när det händer igen, åtta dagar senare… Plötsligt är Jesus där igen. Han sträcker fram sina händer mot Tomas så att han ska få se spikhålen. Det är som om Jesus kommer enbart för Tomas skull. Han kände till hans tvivel. Men tvivel är ingenting som Jesus ryggar inför. Tvivel är heller inget Jesus läxar upp någon för. Jesus ville möta Tomas tvivel. Framför mig ser jag en av de största kärlekshandlingarna: hur Jesus låter Tomas, han som till och med tvivlat, ifrågasatt och ställt ultimatum, få vara i centrum för Hans närvaro. Jag inser att det finns hopp även för mig!
Tvivel är inget farligt. Tvivel som kommer ur en längtan att vilja tro, kommer en dag att ha styrkt din tro. Det finns tvivel som kan dra oss bort ifrån Jesus, men bara om vi själva väljer det. Tomas valde att vara tillsammans med de som trodde, och jag tror att det berodde på att han verkligen ville tro dem. Och att de faktiskt ville ha honom där!
Tvivel och tro hör ihop. Det är som någon sagt: ”Tro och tvivel är två sidor av samma mynt”. Tror du, så tvivlar du också emellanåt. Tvivlar du, så har du en tro i grunden. Frågan är vad tvivlet gör med oss. För det oss närmare de som tror, för att hitta svaret, eller tar jag mitt pick och pack och drar så långt bort från tron det bara är möjligt? Låter vi i kyrkan tvivlet få rum, jämsides med tron? Vågar vi släppa fram tvivlet, häva ur oss de tuffa frågorna och ställa Gud mot väggen? Vet du vad? Han tål det! Han vet ju redan våra tankar. Men ibland känns det som om vi i kyrkan blir Jesu försvarare istället för vittnen. Vi tystar ner tvivel och frågor i våra kyrkor vilket skrämmer iväg de som inte just för stunden kan eller orkar tro. Men Jesus behöver inga försvarare. Han räds inte vår oförmåga att tro emellanåt, men Han vill inte låta oss vandra i tvivel en längre stund. Han vill möta oss, precis där vi befinner oss. Utan pekpinnar eller förmaningar. Han vill visa sig själv för oss, och där och då kan vi ta rygg på Tomas när han säger: ”Min Herre och min Gud!”
Ur tvivlet föds en tro, starkare än den tro som inte behövt brottas med tvivlet. Och legenden säger att Tomas sedan, efter pingsten, begav sig ända bort till Indien och där dog martyrdöden för sin tro på den uppståndne Jesus!
Var inte rädd för dina tvivel, bär dem fram till Jesus. Han vill möta dig, precis som Han mötte med Tomas den där dagen för så länge sedan… Och håll dig nära de som tror. Vi behöver varandra! Vi behöver bära varandra! Ensam är inte stark!
LOGOS 