Jag har alltsedan jag knäckte koden, att de där svarta krumelurerna, att de kunde bilda ord… meningar… berättelser… läst. Jag kunde sträckläsa i timmar inne på mitt rum och hade svårt att lägga undan en bok innan jag läst sista sidan. Detta ställde till det lite när barnen kom. Då var jag tvungen att veta att jag hade tid att läsa klart innan jag började med en bok. Så läsandet gick neråt betydligt då. Men att läsa har alltid varit min passion, tillsammans med att skriva.
Men så kom kraschen… Och plötsligt bildade de där svarta krumelurerna, alltså bokstäverna, fortfarande ord och meningar men hjärnan registrerade aldrig själva innehållet. Jag kunde få till orden, men jag orkade inte förstå dem. Inte ens barnböcker gick att läsa, något jag sörjer idag att jag inte kunde läsa mer för barnen när de var mindre. Men det gick bara inte.
Jag minns en gång då min man bad mig om hjälp att läsa instruktioner på engelska… Jag tittade på pappret, försökte, men det gick bara inte.
Jag förlorade något av det dyrbaraste jag hade där i kraschen, förmågan att läsa… Och förmågan att läsa och ta till mig bibelordet. Jag orkade inte ens öppna min Bibel. Den som var mitt allt, låg nu framför mig oöppnad. Jag, som läst teologi under flera år, och ännu längre hållit Bibeln så högt. Pratat om vikten att läsa lite varje dag. Nu låg den där som ett jobbigt minne över en dåtid när allt inte var så nattsvart. En tid då hjärnan lydde och jag slukade böcker på löpande band.
Att berätta för någon att jag inte kunde läsa längre var nästan pinsamt. Men inte ens mjölkpaketen blev lästa längre och korsord var inte att tala om. Allt det som varit så naturligt blev plötsligt så svårt. Men en sak är jag glad över: Att jag klarade av att fortsätta skriva ner mina tankar och funderingar i min dagbok…
Men så kom den där dagen… 1,5 år hade jag varit hemma, sjukskriven… avsidestagen… ensam… Det hade varit en bra dag. Fått en del gjort och den där längtan efter julspelet och den frivilliga arbetsträningen bubblade lite svagt. På kvällen den 1 november 2016 tog jag fram min Bibel… jag slog upp Psalm 116. Ett bibelord en vän till mig skickat på messenger någon vecka innan men som jag inte orkat med att läsa just då. Och så läste jag…
Jag älskar Herren, för han har hört mina böner och besvarat dem. 2 Han har böjt sig ner och lyssnat till mig. Därför ska jag be till honom så länge jag lever. 3 Döden höll mig i sitt grepp, och gravens fasor gjorde mig förskräckt. 4 Då ropade jag högt till Herren: ”Jag ber dig, rädda mitt liv!” 5 Herren är kärleksfull. Det han lovat, det håller han också. Vår Gud är full av barmhärtighet! 6 Herren beskyddar dem som är som barn och inte kan hjälpa sig själva. Jag var i fara och då räddade han mig. 7 Nu kan jag slappna av, för Herren har varit god mot mig. 8 Han har räddat mig från en säker död. Han har torkat mina tårar och bevarat mig från att gå under. 9 Jag får leva nära honom, och han håller mig vid liv. 10-11 Jag fortsatte att tro på honom även när jag var modlös och sa: ”Nu vet jag varken ut eller in, och man kan inte lita på någon.”
Psalm 116:1-11, Nya Levande Bibelns översättning
Det var som om den handlade om mig. Om hur Gud räddat mig från döden. Hur döden haft mig i sitt grepp, hur jag varit som en som inte kan hjälpa sig själv men att Han hjälpt mig. Att jag genom allt haft kvar min tro på Honom, fast jag varit så frustrerad och vilsen i min tro många gånger.
Efter den kvällen plöjde jag Psaltaren. Den är så bra, för det är så korta kapitel (oftast) och de talade så starkt till mig. När psalmförfattaren talade om ångest så visste jag plötsligt vad det handlade om. När det stod om rädsla och panik, om dödsångest och ensamhet så var det som om det handlade om mig. Och hoppet följde… Det finns en Gud som vill något mer, som kan förvandla klagan till jubelsång. Det var som om hela min varelse greppade tag om det hoppet och klamrade sig fast där. Inte så att allt var frid och fröjd, men efter att ha börjat orka läsa Bibeln igen orkade jag också ta mig an lättlästa böcker. Det dyrbara som försvunnit för mig i kraschen kom sakta men säkert tillbaka…
Att återfå sin läsförmåga låter kanske inte så stort. Jag var ju faktiskt 40 år. Men för mig blev det en milstolpe och ett bevis på att jag var på väg, inte tillbaka utan framåt!
LOGOS 