Ansvar

Tar jag ansvar för sånt som inte är mitt bord? Struntar jag i att ta ansvar helt och hållet? Detta område handlar såklart mycket om personlighet men får bli en egen kategori då jag tror att den kan spela en stor och viktig roll.

Hur tar vi ansvar för saker? Lägger vi skulden på oss som personer då nåt på jobbet gick snett? Är jag misslyckad om min uppgift misslyckades? Hamnar jag i försvarsställning när saker som inte är mina ansvar ifrågasätts? Håller jag andra bakom ryggen?

Egentligen så var det väl med detta som min resa började egentligen. Magnus, som då arbetade på Pingst Ung, Jönköpings län, och jag satt en dag och fikade och pratade. Ja vi hade några samtal typ hösten och vintern 2014/2015 och jag minns inte exakt vid vilket av dem som han ifrågasatte mitt handlande i en viss arbetsrelaterad fråga med orden: ”Men Linda, det är väl inte ditt ansvar?” Jag försökte väl komma ur det på något sätt, säga att hade inte jag så hade ingen annan och då hade det inte blivit så bra för församlingen osv… Men han satte sig och ritade ringar på ett papper. Innersta cirkeln – det som ÄR mitt ansvar. Nästa cirkel – det som ÄR VÅRT GEMENSAMMA ansvar. Tredje cirkeln: Det som KAN BLI mitt ansvar. Och utanför: Det som INTE ÄR mitt ansvar what so ever…

Det tog skruv och jag insåg hur mycket ansvar jag lagt på mig själv men som inte borde vara hos mig. Jag höll mina kollegor bakom ryggen då deras tidsoptimism ställde till det. Jag bortförklarade och försvarade, fast jag var frustrerad inombords. Höll god min utåt. Försökte fixa till och rätta till. Men för vems skull? Och varför? Det finns ett mellanting mellan att försvara och förtala… Men det insåg jag inte förrän där och då…

Jag berättade vid ett samtal om hur jag uppmuntrat ledarna efter ett läger och han ställde frågan om jag fixat nåt till mig själv. Nej, detta är ju mitt jobb, de gör det ju på sin fritid så varför skulle jag få nåt? Därför att du behöver uppskatta dig själv och det du gör…. svarade han. Försökte rabbla upp misstag under lägret som jag gjort och skämta bort allt med att när jag presterar perfekt kommer jag att ge nåt till mig med. Han gillade inte den tanken alls… och var väldigt tydlig med det. En tydlighet jag verkligen behövde där och då. Han synade mina motiv till varför jag gjorde det jag gjorde…

Jag hade fått mycket att fundera på och sen i mars 2015 brast allt… Men idag är jag bättre på att ställa mig frågan: Vad är mitt ansvar? Vad behöver jag inte bry mig om egentligen? Vilka misslyckanden gör mig till en sämre människa egentligen? Ja inte speciellt många. Ett misslyckande kan bli den bästa lektionen så länge jag vill lära mig av det istället för att gräma mig över det och älta det i all oändlighet. Och att låta mina kollegor, vänner etc få ta ansvar för det som är deras ansvar och bara ta ansvar för det som är givet mig att ansvara över…