Det blev omvälvande dagar i Mora. Många tankar och funderingar och på väg hem skrev jag detta i dagboken den 23 maj 2016:
Start:
”Sitter på första tåget av 3 hemåt. Vet inte vad jag känner egentligen… Det jobbiga är att jag inte längtar hem. Jag saknar varken Mattias eller killarna. Och den vetskapen gör så ont. För så får man väl inte tänka? Det känns lite som förbjudna tankar. Hade på ett sätt velat stanna kvar en vecka till… men det funkar ju inte riktigt så… Eller fortsätta vara på rymmen nån annanstans. Men det går ju inte… Funderar lite på vad det är som gör att jag inte saknar mina killar. Varför vill jag inte hem???
Mattias: Jag är ingen bra fru just nu. Har ingen längtan efter närhet, orkar inte vara hans stöd, orkar inte hålla efter hemmet, orkar helt enkelt ingenting…
Joel: Jag orkar inte gå ner och natta honom, jag orkar inte förhöra honom på engelskan eller lyssna till gitarrläxan, jag orkar inte vara den mamma jag hade velat vara genom att läsa Bibeln och be ihop…
Oscar: Jag orkar inte läsa för honom (han vill höra Mio min Mio), orkar inte förhöra honom eller rätta hans läxor, jag orkar inte följa med honom till skolan nån dag eller på hans träningar eller matcher, jag orkar inte sitta och lyssna till honom vid mellanmålet hur hans liv ser ut och hur han mår, jag orkar inte be tillsammans med honom eller läsa Bibeln för honom…
Nicolas: Jag orkar inte alltid ge honom de kramar han behöver, orkar inte läsa om kvällarna, orkar inte med utflykter eller aktivera honom…
Ingenting av allt detta är något som de kräver av mig, men jag sörjer så oerhört över att inte orka ge dem detta, eller i alla fall nåt av det. Och kanske det är därför jag inte vill hem. Jag vill inte till den plats där jag ser allt jag inte orkar. Jag vill inte träffa dem jag sviker hela tiden… För så känns det, att jag sviker de jag älskar mest. Återigen, jag vet att de inte tycker det och så får jag dåligt samvete för att jag tänker i de banorna och så är spiralen igång igen… neråt… allt djupare…
Men men… Nu är jag på väg hem trots allt. Emil sa att jag gärna fick stanna längre men det har jag inte hjärta att göra… Och jag vill träffa Joakim imorgon. Känner att jag behöver det. Jag behöver få berätta om ångestattackerna som jag haft den här veckan… Om tankarna på att vilja försvinna för gott… Om rädslan över att dippa ännu mer och börja ha självmordstankar… Ja, jag behöver helt enkelt träffa honom nu…
Och på fredag ska jag träffa Susanne… Och då vill jag lyfta alla tankar kring kallelse, Guds vilja, min framtid, drömmar osv… Skönt att ha henne kvar att ta sånt här med!
Nu blir det riktigt hopp bland alla tankar…
Har funderat mycket kring vetekornet som måste dö för att bära frukt… Kanske är det en sån process jag är i… Att gamla Linda ska dö… Hon som alltid skulle prestera perfekt… Hon som aldrig visade sig själv nåd… Hon som satte skyhöga ribbor för sig själv… Hon som alltid hade känselspröten uppe för att känna in atmosfären och läget, ingen fick bli ledsen, sårad eller missförstådd… Hon som gjorde mer av plikt än av glädje… Hon som tog allt ansvar för alla andra och alltid hittade en orsak att klanka ner på sig själv i alla konflikter… (med mera) Kanske är det så att hon måste dö. Även de drömmar hon hade… för att sen kunna ge ut så mycket mer?
Jag vet inte men lite så känns det just nu. Jag håller på att dö, känslomässigt, och kanske jag ska försöka vila i det? Ska testa tankarna med Susanne på fredag…
LOGOS 