Epok (Tidsperiod)

Vi lever alla i ett komplext virrvarr av olika tidsperioder samtidigt. Där vår dåtid och vår framtid båda påverkar vår nutid.

Dåtid

Vi bär alla på en ryggsäck. Saker som vi varit med om, som har varit med och format oss till de vi är. I den ryggsäcken finns mycket positivt men också sånt som sårat oss genom åren. Och där spelar även personligheten in. Det som ett syskon upplevt behöver inte vara detsamma som ett annat syskon upplevt. Återigen: Av sig själv känner man INTE andra…

Vår ryggsäck är med och skapar beteenden hos oss, både bra men kanske också skadliga beteenden, beteenden vi behöver göra upp med roten till. Och det kanske man inte klarar utan professionell hjälp…

Ibland får man känslan av att det bästa vore att bra kasta av sig sin ryggsäck, om den innehåller alltför mörka minnen, och lämna den och gå vidare. Men jag tror inte att det är möjligt. Vår dåtid kommer ifatt oss förr eller senare, och ju förr desto bättre. Dåtidens sår kan bara läkas om de får rensas och tas om hand på rätt sätt. I alla fall tror jag det.

Min ryggsäck skavde, men jag trodde att det var så det skulle vara. Men de skaven gjorde att jag kunde behandla andra illa. jag kunde bli arg för ingenting. Brusa upp för småsaker eller hamna i andra diket och bli helt likgiltig eller passiv. Jag ställde höga krav på mig själv och lät andra alltid ta plats och gå före, för jag var väl inte värd att lyssnas på. Detta var ingenting någon sagt till mig, men någonstans inom mig skapade jag den bilden av mig själv på egen hand och det skadade både mig själv och andra…

Min ryggsäck var jag tvungen att vända ut och in på. Slänga ut all hopknycklad smutstvätt av sår, känslan av att känna sig missförstådd, udda och ensam, tårar som jag trängt undan osv. Såklart innehåller min ryggsäck härliga minnen, glädje, gemenskap och kärlek också. Men blandar man smutstvätt med ren tvätt så blir den rena tvätten snart smutsig istället för tvärtom. Så allt var tvunget att tvättas igen, bearbetas, vikas ihop och läggas i ryggsäcken igen.

Va? Borde inte såren lämnas där? Varför packa i missförstånd och sorg igen? Jo, de är ju en del av mig. De är erfarenheter som format mig till den jag är. Och nu har de erfarenheterna fått tvättats med hjälp av bland andra min psykolog och samtalsterapeut så nu kan jag vika ihop dem och varligt lägga tillbaka dem utan att de knycklas ihop och min dröm är att få använda dessa erfarenheter för att kanske kunna hjälpa någon annan. För idag kan jag prata om detta utan att ångesten kommer. Ja, jag kan minnas hur det var där och då, men såren har blivit till ärr och gör inte ont längre. Jag är istället stolt över att jag tillät mig gå igenom den behandling som trots smärtan gjorde att de läkte rätt.

Framtid

Drömmar och visioner är också med och formar oss till dem vi är här och nu. Är de realistiska? Vad motiverar oss att nå dem? Är drömmarna våra egna eller är de förväntningar andra har på oss? Eller är det kanske förväntningar vi TROR att andra har på oss som vi formar våra drömmar av?

Blir vårt här och nu bara en resa och ett jagande till en bättre framtid, då misstagen inte längre existerar, då allt är perfekt. En resa som blir ett nödvändigt ont för att nå lyckan i en osäker framtid? Vad motiverar oss att nå våra mål? Glädje, framtidstro och förväntan eller piskan av att vara till lags, att prestera och producera?

För min del har nog ofta piskan varit min motivation. Piskan från mig själv. Mitt motto har varit nåt i stil med: ”Allt jag gör kan göras bättre!”. Jag sitter sista dagen på barnlägret och planerar förändringarna inför nästa år. Min ryggsäck och den självkänslan jag saknat från uppväxten har fått mig att tro att jag bara är ok så länge jag gör allt rätt, så länge jag presterar. Så jag har inte levt så mycket i nuet. Alltid jagat mot det perfekta, aldrig varit nöjd med hur det blev. Min ryggsäck blev min piska in i framtiden…

Nutid

Hur ser nutiden ut för oss? Kan vi njuta av att vara här och nu eller gömmer vi oss för det förflutna samtidigt som vi piskar oss framåt? Kan vi blicka bakåt och minnas utan att älta? Kan vi drömma om framtiden utan att det blir en flykt från nuet?

Jag tror att vi i vårt samhälle har ett väldigt dubbelt förhållande till nuet. Vi bor i ”Landet Lagom” där ”Jante” regerar. Vi tror att det är osvenskt att vara nöjda över det vi har – och vi jagar hela tiden vidare efter nästa kick, nästa helg, nästa år… när jag blir pensionär… Vi vågar inte klaga på hur vi mår, för det finns ju alltid de som har det sämre så vi döljer vår ”smutstvätt” ordentligt, den har ingen annan med att göra, men då förblir den också just smutsig. Vår yta är viktig och att visa känslor är osvenskt och fult. ”Ensam är stark” tänker vi och jagar vidare. Utan att leva nu…

Mitt liv har pendlat mellan att älta gårdagens misstag, analysera ordval och gräma mig över att ha sagt något på fel sätt så att någon missförstått, och att piska mig framåt, till högre höjder, bättre resultat, effektivare arbete. Jag har aldrig kunnat slappna av här och nu, njuta av stunden och gillat läget. Jag har dövat ropet från förr, hela tiden höjt mina egna förväntningar inför nästa grej så jag har missat vad livet egentligen handlar om: Att fånga dagen, vara närvarande här och nu.

Mina epoker, eller snarare hur jag hanterat dem, har såklart bidragit till att hela min kropp sa STOPP! Idag försöker jag lära av mina misstag – inte älta dem, och längta till framtiden, men inte leva där, utan vara här och nu. Det är inte enkelt, men för att leva handlar om att Nuet får styra, precis som ett lok. Dåtidens ryggsäck och Framtidens drömmar får snällt bli vagnarna som följer efter. För styr någon av dem, så kommer man ingenstans. Då hamnar man framför en vägg tillslut…