Vi befinner oss alla i olika kontexter/sammanhang. Vi är inga isolerade öar som agerar på egen hand utan vi förhåller oss till de kontexter vi är en del av:
Familj:
Hur ser min familjesituation ut? Syskon, föräldrar, respektive, barn, svärföräldrar, släkt? Är det ett lugnt familjeförhållande eller splittrat? Förekommer det sjukdomar, diagnoser, problem? Allt sånt påverkar oss. En familjemedlem är det svårt att säga nej till även om man är helt slut. Man går den där extra milen för sitt sjuka barn, eller sin dementa far.
Här är orsaken till en stor del av sjukskrivningarna för utmattning. Så när försäkringskassan menar att det alltid finns ett enklare jobb att gå till, känns det som ett hån för en person med tex ett svårt sjukt barn, eller fru. Sin familj vill man inte byta ut för allt i hela världen, även om det är den situationen som dränerar energin. Ett enklare jobb gör inte vardagen enklare…
Jobb/Studier:
Hur får vi vår inkomst? Är vi arbetslösa eller sjukskrivna? Har vi ett jobb vi trivs med? Och hur ser vår jobbsituation ut? Utmanas vi och i vilken utsträckning? Blir vi bekräftade för det vi gör? Funkar jag tillsammans med mina kollegor? Hur viktigt är det att prestera? Finns det ouppnåeliga förväntningar? Eller utmanar jobbet mig inte alls?
Socialt nätverk/fritiden:
En sista otrolig viktig kontext är vår fritid och vårt sociala närverk. Har vi vänner? Har vi tid för sånt vi tycker är roligt eller har vi bara ork och tid för andra och alla ”måsten”?
I mitt fall så var det väl främst Personlighet och Epok, och även nästa del: Ansvar, som var mina energitjuvar och orsaken till kraschen. Min familj älskade jag och jag hade precis blivit ”lånemamma” till en liten 3,5-åring då vi blev familjehem. Vänner fanns, även om jag ska vara ärlig och säga att jag nog alltid saknat den där riktigt nära vännen. Och då jag fått en nära vän, så flyttade hon jämt. En flyttade till ”Långt-Bort-I-Stan” som missionär, en flyttade närmare sin mamma uppåt landet och en tredje hittade hus och flyttade från Tenhult. Många gånger har jag bråkat med Gud om just detta, varför inte jag också är värd att ha en nära vän att anförtro mig åt, utan bara vara en som alla andra känner att de kan komma till.
Jag hade ett jobb som jag älskade, men där var nog ändå de droppar som fick hela bägaren att svämma över till sist. Det var inte lätt att ha 150 arbetsgivare (de aktiva i församlingen) med olika förväntningar som ibland krockar och däremellan stod jag som pastor. Det är lätt att tycka och tänka och för min del tog jag tyvärr många tyckanden personligt, framförallt när det var kritik. Och det var inte lätt att alltid ha allas blickar på sig. Man var alltid pastorn och det fanns oskrivna förväntningar att leva upp till. Och det var svårt att veta om man vill vara vän med mig som person eller mig som pastor. Det var också svårt att veta om man gör tillräckligt. Behoven och drömmarna är ju så många och får jag som pastor säga nej? Retorisk fråga såklart, men där och då är det svårt att säga nej till vad som kan tyckas vara en bra idé.
Sen blev det just i vår ledning tydligt att min kollega var föreståndare och därför min arbetsledare, medan jag bara var medarbetare. Allt skulle gå via henne till ledningen och jag hade sällan direktkontakt dit. Visst hade jag kunnat ringa eller maila själv, men jag vågade liksom inte. Något som jag berättade för dem innan min arbetsträning och det blev bättre. De trodde de gjorde mig en tjänst genom att låta mig slippa bli involverad, medan jag tog det personligt och hade jättesvårt för det. ja, det var lite andra saker runt ledningens hantering av oss som anställda också, men allt sånt är idag utrett och förlåtet, från alla håll!
Och så var det detta med samarbetet. Jag och min kollega är så grymt olika, och jämt kändes det som om det var jag som skulle anpassa mig för det var ju jag som var fel. Hon sa det aldrig, och menade det aldrig, men det var så jag upplevde det. När jag ibland behövde häva ur mig min frustration, kom hon med lösningar jag aldrig bett om. Jag behövde ju bara ventilera lite. Tillslut slutade jag att göra det så när vi sågs hos vår personalansvarige och sjukskrivning kom upp blev hon otroligt förvånad. Jag hade hållit inom mig och hon hade inte anat någonting. Så istället för att kommunicera med henne om hur jag upplevde saker och ting, anklagade jag mig själv för att vara udda och fel och höll allt inom mig. Ingen bra strategi…
Tack och lov kunde vi båda prata med vår personalansvarige och under hösten 2016, då jag började kunna längta tillbaka igen, så lunchade vi tre ihop vid flera tillfällen och pratade mycket. Och skrattade… Och kom varandra närmre än under 5 års arbete. Så glad att vi hade en sån vis personalansvarig som tog sig an mig och min relation med min kollega. Så när jag började arbetsträna februari 2017 så var allt gammalt förlåtet, vi hade satt ord på våra frustrationer och vi hade båda lärt oss otroligt mycket på den resan.
Så även om mitt jobb egentligen, så här i backspegeln, spelade en sekundär roll i min utmattning, så var det ändå där de sista dropparna kom. Och idag är jag glad för det!
LOGOS 