Vi är alla unika. Vi är alla olika. En vill ha framförhållning, en annan är mer spontan. En tredje är rakt på sak medan en fjärde gör allt för att slippa konflikter. Någon analyserar i all oändlighet medan en annan släpper det så fort ett nytt samtalsämne tar vid. Och i olika situationer uppträder vi olika. Ja människan är komplicerad och jag har fått lära mig att ordspråket ”Av sig själv känner man andra” faktiskt inte är sant. För du är inte som jag. Och därför måste jag ta mig tid att lära känna dig för att försöka förstå hur just du fungerar och när du trivs som bäst. Inte ta för givet att du är som jag är.
Jag har inte läst en massa forskning om utmattning eller depression. Jag har bara mina egna erfarenheter att vila på än så länge och det jag lärt mig från de professionella personer jag haft turen att ha med mig på min resa: läkare, samtalsterapeut, psykolog och arbetsterapeut. Så det jag delar här är MINA erfarenheter, inga forskningsresultat eller undersökningar.
Jag tror att vår personlighet spelar en stor roll i hur vi hanterar stress och vad som gör oss stresskänsliga respektive stresståliga. Stress är någonting bra, men bara då faran faktiskt är verklig. Stress leder då till att vi kämpar… eller flyr för att övervinna. Stressen ger oss de där oanade krafterna vi behöver för att överleva en kris. Men om krisen bara finns i mitt huvud… Om faran känns bara inom mig själv, och jag varken kan kämpa mot den, för jag har inte fått de verktygen att ta hand om just en sådan fiende som ex ångest. Och jag kan heller inte fly från den då den är en del av mig själv… Då tror jag att det blir lätt att vända den inåt och förtränga.
Våren 2017 läste jag på Facebook om HSP – Highly Sensitive Personality – Högkänslig Personlighet (Även kallad Personer med Hög Sensorisk Bearbetningskänslighet – SPS) och plötsligt ramlade alla pusselbitar på plats. Elaine Aron skrev om en typ av människor som alltid hade sina ”känselspröt ute”, som kände av atmosfären och stämningen i ett rum eller i ett samtal och som alltid försökte vara alla till lags. Jag beställde hennes bok, och några till bla ”Drunkna inte i dina känslor” av Maggan Hägglund och Doris Dahlin och det var som om de beskrev mig.
Jag har alltid känt mig udda. Jag har inte uppskattat de stora sammanhanget utan mer det lilla. Konserter och film har inte varit min grej. Ytliga samtal har fått mig att känna mig ensam mitt i en samling vänner. Jag har sökt det djupare samtalet, men aldrig hittat det. Jag har inte vågat stå för det jag själv tänker eller tycker, för kanske jag då trampar någon på tårna. Efter varje ledarsamling jag hållit har jag analyserat dem både två och tre gånger för kanske jag sa något på fel sätt så att någon tog illa vid sig. Ja listan kan göras lång av sådant som tagit min energi och som bildligt talat ätit upp mig inifrån. Jag har känt mig överkänslig och besvärlig, och istället för att ge utlopp för mina känslor har jag sett dem som något fult och förträngt dem. Och där, i mitt inre, har de förvandlats till den ångest som blev en ständig följeslagare genom mitt liv.
Men nu läste jag sida upp och sida ner om människor som mig och hur de istället använde sig av sina känslor. Hur de gav utlopp för dem och lärde sig hantera dem. Jag läste att jag inte var ensam eller udda, utan att det fanns fler som mig. Detta var en sån underbar känsla, som att bli kär i sig själv. Att våga se sig själv på ett positivt sätt. Att se att mina ”egenheter”, som att vilja ha framförhållning, kunna känna av en stämning, etc kunde vara bra att ha. Att om jag var tydlig med mina behov, så kunde jag komplettera en arbetsgrupp med just mina färdigheter. Jag behövde inte skämmas eller förlöjliga dem, jag kunde istället öva mig på att använda dem på rätt sätt.
Inte alls alla som hamnar i en krasch eller utmattning är ser sig som HSP, men jag har upptäckt att många av oss som hamnar där är just HSP-personer. Kanske det beror på att vi är väldigt orienterade kring andra, att andra ska må väl, att andra ska få sitt, så att vi glömmer att stå för oss själva. Men jag kommer inte att förklara mer här, men det finns massor att läsa om detta i både böcker och på internet så vill du fördjupa dig finns alla möjligheter.
Så: just detta med personlighet tror jag spelar in om man hamnar i en utmattningsdepression eller inte. I alla fall för mig. Min HSP-personlighet, eller rättare sagt, min (och kanske min omgivnings) oförmåga att hantera min HSP-personlighet ledde till den ångest jag bunkrade upp och som tillslut var tvungen att släppas ut. Min HSP-personlighet har jag ju kvar, den är ju jag, men nu försöker jag inte förtränga känslor på samma sätt längre, även om det tar tid att lära om, utan jag försöker vara stolt över den jag är och att jag är som jag är!
LOGOS 