Tankar från min dagbok den 19 maj 2016. Jag mådde allt sämre men vågade inte ta kontakt med psykiatrin igen. Så därför beställde jag biljetter och tog tåget till släkten i Mora ihop med Busan. Där blev det dagar av många tårar, långa promenader och läkande samtal…
Start:
”Tankarna bara far. Vad gör jag här i Mora? Jag hade väl kunnat stanna hemma och ligga i min egen säng och gråta än här? Dessutom sparat 1300 kr ca.
Börjar väl inse att jag måste gå igenom en sorgeperiod… Gamla Linda måste begravas och sörjas… Det jobbiga är att det är så mycket i det gamla som jag gillade och som jag nu inte vet nåt om, om det även kommer att tillhöra den nya Linda…
Är jag körd som pastor? Måste jag säga hej då till alla underbara kollegor runt om i Sverige? Och hur kommer det att påverka mitt egna församlingsliv?
Vart gick det fel? Var jag aldrig tänkt som pastor? Var det bara mina egna tankar? Men aldrig Guds??? Hur kommer jag veta inför framtiden? Hur kommer jag att kunna lita på mig själv igen? Lita på att jag gör bra/rätt val?
Jag orkar inte mer… Vad har jag gjort fel? Om det var Guds mening att jag skulle läsa teologi och bli pastor i Tenhult, vad gjorde jag då så att det gick så snett? När slutade jag lyssna in Honom? När gick jag i egen kraft? Kanske hela tiden???
Om det var Guds mening att jag skulle läsa teologi men INTE att jag skulle bli pastor i Tenhult, så gick jag ju bara i egen kraft. Jag vet att jag blev lite besviken när jag upptäckte att de hade en kvinnlig föreståndare, (jag har alltid jobbat bäst ihop med män, fråga mig inte varför. Dessutom skulle min blivande kollega snart vara mammaledig, inte direkt optimal situation att komma in i som ny pastor…) Kanske det var Guds sätt att säga åt mig att inte söka, inte tacka ja till tjänsten? Varför lyssnade jag inte???
Om ingenting var Guds mening… Ja då vet jag varken ut eller in. För mina skolår var så otroligt roliga och inspirerande och lärorika…
Men visst finns det saker med jobbet som pastor jag kommer att sakna:
* Att få predika och undervisa
* Bibelskoleundervisningen
* Dopskolan
* BibleKidz
* Olika projekt…
Men det kanske helt enkelt inte var för mig. Det var liksom för bra för att vara sant.
Jag vet att Gud bär mig… men jag vet inte vart. Och jag vet inte om jag vill veta det heller… För just nu orkar jag ingenstans. Jag känner mig bestulen på det som mitt hjärta ändå brann för… Mitt hjärta brann upp… Bestulen på drömmar och visioner. Bestulen på glädjen att undervisa och tala för folk. Bestulen på mitt hjärta…
Bara en sån sak att jag inte ens saknar Mattias och barnen… Jag orkar snart inte med den här delen av mig själv. Den här kalla, egoistiska, likgiltiga, apatiska Linda… Men samtidigt orkar jag inte heller ta mig här ifrån… Så detta är väl min lott just nu… Bara att gilla läget och acceptera…”
LOGOS 