Läste en artikel igår (29 maj) att det idag, den 30 maj, (egentligen sista lördagen i maj, dagen före Mors dag här i Sverige) är ”Ofrivilliga Barnlösas Dag”. Inte hört om det tidigare trots att det varit det sedan 2011, men vad glad jag blev. Det måste ju betyda att det är ok att prata om detta med att vara ofrivilligt barnlös.
I veckan som var kom jag fram till Psalm 113 i min bibelläsning, och jag påmindes om min frustration och sorg när jag och min man ville ha barn. Jag fungerar nämligen inte ”som alla andra”. Fantastiskt när man inte vill ha barn, men nästan skamfullt när man längtar efter ett eget litet knyte i famnen. Jag hade svårt att uttrycka mina känslor kring detta inför Mattias. Det var ju liksom mitt ”fel”, det visste jag ju. (Känslor har jag alltid haft svårt för att sätta ord på…) Så när vi pratade om det så blev det mer kring det praktiska: Ska vi fundera kring adoption? Eller IVF (provrörsbefruktning)? Någonstans landade vi i att kan vi inte få egna barn, så finns det många barn i vårt land som behöver en familj, i form av familjehem, men vi drog aldrig igång den processen… då…
Min mamma visste… och hon bad. Hon och pappa hade själva fått vänta 5 år på mig så hon förstod.
Vid ett bröllop vi var på råkade jag ha en klänning med hög skärning, och fick en fråga från en vän till mina svärföräldrar om vi skulle ha barn. Just då fattade jag mig snabbt och sa att jag önskade att jag kunde svara ja på den frågan. Det blev tyst… Kanske man inte bör ställa en sån fråga, men samtidigt så kändes det som nåt farligt att prata om, att man inte kunde fast man ville ha barn. Andra gånger frågan kom skämtade jag bort det hela med att det kanske blivit lite för mycket godis på sistone… men inombords skrek jag, så ont gjorde det…
Jag tänker att det är samma sak med tex missfall. Något som är väldigt vanligt men inget man pratar om. Absolut att det är upp till var och en hur man vill hantera en förlust, för man har ju faktiskt förlorat ett barn. Men jag tänker att det kanske varit lättare att bearbeta förlusten om fler vetat om den. Men det är som om man ska hyssja kring sånt som ofrivillig barnlöshet, missfall mm. Privat – absolut, men man ska inte behöva känna att det är tabu att prata om det. Man måste ju inte skrika ut det från taken (läs fb, hemsidor, mm) men man måste känna att det är ok att vara ledsen och sörja… Och att inte alla hela tiden tar för givet att det alltid fungerar som man tänkt…
Tillbaka till Psalm 113:
Det var nyårsafton 2003 och vi hade precis fått nycklarna till vårt nya hus. Vi höll på att måla och tapetsera och skulle faktiskt fira in 2004 tillsammans med min svåger och en kompis till oss där under kvällen, trots att vi inte flyttat in ”på riktigt” än. Mattias hade åkt iväg för att fixa lite inför kvällen men jag var kvar. Duschade och gjorde mig i ordning efter målandet och satte mig och läste Bibeln lite på måfå. Hamnade i Psalm 113. Där står det i vers 9: ”Han [Herren] ger den ofruktsamma ett hem som en lycklig mor med barn. Halleluja!” Där satt jag i mitt nya hem, ett stort hus för att bara vara för mig och Mattias, och så var det som om Gud sa: ”Linda, det kommer att finnas barn här!” Jag tänkte att det blir ett bra hem för oss att vara familjehem i, barn som jag kunde få vara en slags mamma till…
Fredagen den 13:e februari 2004 tog jag ett grav-test. Mest för att jag skulle till läkaren den 16:e för att börja kolla upp mig så att säga. Skulle ju vara pinsamt att komma dit och vara gravid och inte veta om det. Grav-testet visade… positivt! Nervöst ringde jag mödravårdscentralen, men de sa att jag skulle behålla läkartiden för att få reda på hur gammalt barnet var. Och på måndagen fick vi svaret: Runt den 17:e oktober skulle barnet komma… 16:e januari hade vi flyttat in i huset och nio månader senare skulle vi bli föräldrar. Nu hade han dock lite bråttom så han valde att komma redan 10:e oktober, vår Joel.
Joel var den första ägglossningen för mig på 1,5 år. Och då Oscar kom till oss drygt 2 år senare hade jag fått medicinsk hjälp för att få äggen att lossna. På vårt familjeporträtt i hallen sitter även en tredje kille: Nicolas. Han kom till oss som 3-åring och bodde här i drygt 2 år. Idag bor han med sin mamma igen och hennes sambo, men kommer till oss var tredje helg och slutar snart 2:an. Jag får vara hans lånemamma (hans eget ord om mig!).
Jag är fullt medveten om att alla storys om ofrivillig barnlöshet inte slutar så här. Vår resa är i backspegeln väldigt kort och enkel. Så det är med en stor portion av ödmjukhet som jag delar min story, och med stor respekt inför alla er som brottats länge med det, där IVF på IVF slutat i missfall, där adoptionsplaner gått om intet och kanske till och med relationen gått om intet mitt i detta processandet kring att försöka bli med barn. Man ”skaffar” verkligen inte barn – man får dem som en gåva.
Jag är tacksam för de tre gåvorna vi har fått, men låt oss tillsammans lyfta alla ofrivilligt barnlösa, låt oss släppa taget om de tabun som omgärdar detta med barn och att bli förälder. Livet är helt även utan barn, kom ihåg det! Och värt att levas hur det än ser ut, även i ett större sammanhang där tvåsamhet ses som norm, men där självsamhet (gillade det ordet när jag såg det häromdagen, ensamhet har en sån negativ klang och man behöver ju inte vara ensam bara för att man lever själv tänker jag) är ett lika meningsfullt och helt liv.
Så till alla er som längtar efter barn: Fortsätt längta och be, många av de mammor som det nämns om i Bibeln (Sara, Hanna, Elisabeth…) sågs som barnlösa men fick svar på sina böner. Det är inte fel att längta, men jag hoppas ni orkar leva samtidigt. Det är tufft när människor runtomkring ”förväntar sig” att två SKA bli tre, och det snabbt, men vågar vi då bryta tystnaden kring den ofrivilliga barnlösheten så kanske andra lär sig att inte förvänta sig nåt särskilt. Är det barn på g brukar ju det faktiskt synas efter ett tag…
LOGOS 