Att finnas vid sidan om en som går igenom en depression eller annan typ psykisk ohälsa måste vara väldigt påfrestande. Att se någon man älskar och håller av må dåligt och inte riktigt nå innanför den där bubblan av depression. Jag har mött mycket omsorg under mina månader och år av psykisk ohälsa. Omsorg som är så viktig för att orka en dag till. Omsorg och vetskapen om att inte vara bortglömd är viktigare än jag någonsin trott innan min egen erfarenhet av depression och det utanförskap som omger en.
Omsorg kan förmedlas på olika sätt, vissa bättre än andra. Och saker sagda med all välmening kan bli så fel för den som hör dem. Man säger ju att det är tanken som räknas, men vi med psykisk ohälsa är inga tankeläsare. Förr är det lättare att tänka destruktivt omkring en väns tystnad eller upplevda frånvaro, än positivt. Vid psykisk ohälsa är det ju så ofta just tankebanorna som går i helt fel riktning. Så en tanke kan vara bra, men bättre är ord!
Men även ord kan bli galet ibland, även om det inte är menat så. Så därför tänkte jag ge lite tips och råd här till dig som möter en som mår dåligt. Innan min egen krasch hade jag behövt dessa råd, för jag har själv klampat i klaveret många gånger, utan att veta, utan att tänka mig för. Det jag sa var i allra bästa välmening. Och jag vill inte att du som läser detta ska få dåligt samvete om du känner igen dig i något av detta. Se det förr som ett: ”Ok, då vet jag det…” Och mina erfarenheter behöver inte vara allas erfarenheter. jag kan bara ge dig min berättelse, inte någon annans. Så råden är bara utifrån min egen upplevelse…
- ”Jag finns här för dig – Bara hör av dig!”
Jag har själv sagt dessa ord… Många gånger… Men så sa man plötsligt så till mig. Och där och då insåg jag mitt eget misstag. Man orkar inte höra av sig när man mår dåligt. Även att jag hade vetskapen om alla dessa underbara vänner som ”fanns där för mig” så orkade jag aldrig höra av mig. De jag hörde av mig till var de som först hörde av sig till mig, som med ojämna och jämna mellanrum skrev ett sms, ringde, mailade… Och som fortsatte även om jag inte orkade svara just då. Så säg istället: ”Jag finns här för dig – Och jag kommer att höra av mig med ojämna (lova aldrig för mycket) mellanrum och orkar du får du gärna svara. Hur vill du helst att jag hör av mig?”
- ”Vad pigg du ser ut!”
Detta fick jag höra ofta av de som befann sig lite längre bort från min innersta krets. Bekanta i kyrkan, de jag kände men inte så väl m.fl. och som jag stötte på på väg till affären eller till förskolan. De fick oftast ett leende tillbaka. För jag såg nog pigg ut. Jag hade ju legat i sängen sju timmar den dagen och skulle snart återvända dit. Nej, jag var inte pigg, men jag vet att de sa det för att uppmuntra. Men fråga istället för att anta. Säg istället: ”Hur mår du just nu, idag? Du verkar pigg, men hur är det?”
- ”Det trodde jag inte om dig!”
Ja, denna kommentar fick jag faktiskt då jag förklarade läget för en vän jag inte sett på ett tag. Vet inte vad tanken var med den kommentaren, men den tog… Och jag har lovat mig själv att aldrig visa förvåning över vad någon medmänniska hamnat i. Inte så tydligt i alla fall. För känslan där och då var att det berodde på mig att jag var där jag var… Och jag ångrade att jag sagt något i överhuvudtaget… Så lyssna in den du precis frågat hur den mår/vad den gör. Ställ gärna följdfrågor. Men bli inte bestört över vad du får höra. Det kan leda till att samtalet/dialogen mellan er dör…
- ”Det blir fler år… Det blir Nyhem nästa år med… Det kommer fler tillfällen…”
Det spelar just där och då ingen roll. Där och då sörjde jag över att inte vara med på Nyhem just DET året. Jag sörjde DET årets barnläger. Jag har själv försökt uppmuntra genom liknande kommentarer, men när jag själv sörjde kändes det som om jag inte blev förstådd, eller inte hade rätt att sörja. Hade jag förlorat ett av mina barn, eller min man hade ingen sagt: ”Du kan ju få fler barn… Det finns fler män…” Men nu hade jag förlorat mig själv. Sorgen handlade ju egentligen inte om själva aktiviteten i sig, utan: ”Vem är jag nu när jag inte får vara med längre?” Och som sjuk orkar man knappt se nästa dag, då hjälper det inte hur många år som ligger och väntar runt hörnet, för man orkar inte se dem. Och du vet inte hur länge jag kommer att vara borta från mig själv och det jag älskar. I mitt fall missade jag tre Nyhemskonferenser, inte bara en… Och då, 2016, kändes det på ett sätt tuffare att minnas de där orden: Det blir ju ett Nyhem nästa år också, och då är du tillbaka…”, för jag var långt ifrån tillbaka… Så strunta i att uppmuntra genom att tänka alltför långt framåt. Låt sorgen få ta sin tid…
- Tänk på din familj, kämpa för att bli frisk för deras skull…
Jag orkade inte vilja bli frisk. Jag såg inte att jag hade den minsta lilla orsak till att bli det. Kände mig körd som pastor. Klarade ju uppenbart inte av det, så varför skulle jag ”tillbaka”? ”Men du har ju din familj, kämpa för deras skull!” Ja det lät väl bra, men för min del var jag tvungen att hitta motivationen att göra något för min egen skull. Jag hade hela mitt liv levt för andras skull, och det hade tagit mig dit jag var. Så för mig var tyvärr inte familjen en sporre, förr ett krav, ett måste. Inte som personer, de är den bästa familj jag kunnat ha, men de kunde inte vara min drivkraft, den var jag tvungen i att hitta i att jag själv var värd att må bra. En lång väg, men den enda hållbara. Så tänk på att det viktigaste för en med psykisk ohälsa kan vara att förstå att den ska kämpa för att bli frisk för sin egen skull, för att den är värd att må bra!
Här har jag bara beskrivit just ”Gör om – Gör rätt!” Hoppas inte att du blivit nedslagen, utan förr fått tips och råd att ta med dig in i dina framtida möten med människor med psykisk ohälsa. Och som jag sagt innan, detta är mina erfarenheter. Behöver inte vara så för den du möter. Så det viktigaste är att våga fråga och våga lyssna.
Och du: Hellre en klumpig kommentar än ingen kommentar alls!
LOGOS 