Visst finns det fallgropar och klaver man kan kliva i när man vill visa omsorg eller uppmuntra någon som går igenom en tuff tid. Men hellre det än att inte säga någonting alls (i alla fall i de flesta fall). Men främst möttes jag av fantastisk stöttning och bevis på omtanke och kärlek. Här kommer några förslag som jag verkligen uppskattade…
- Märtas Mat
Jag fick frågan av min personalansvarige hur församlingen kunde finnas där och hjälpa mig. Jag fick tänka till ett tag men sen kom jag på att detta med matlagning tog sån energi av mig. Inte bara genom att laga den utan framförallt att bestämma VAD vi skulle äta. Detta togs vidare till församlingen och snart kom min kollega Linda med små matpaket. Det var grytor, köttfärslimpor, köttfärssås, korvstroganoff och annat som smidigt hade frusits in. Många burkar och påsar kom från Märta, en fantastisk äldre dam i församlingen, (mina killar kunde efter ett tag fråga: ”Är det Märtas mat idag?”) men även andra hjälpte till på detta enkla, praktiska men så välkomna sätt! Ett stort TACK till er alla!
- Smutstvätten…
Under nästan ett halvår kom mina föräldrar förbi och hämtade smutstvätt en gång/veckan. Och nästa dag kom de hit igen och allt var tvättat och ihop vikt. Sån lättnad. Men en hel del jobb för dem… Blir ju en hel del tvätt i en familj på 5… När jag tvättade kunde det ibland gå en vecka innan jag tömde tvättmaskinen, bara för att jag inte orkade motivera mig till det. Tack underbara mamma och pappa för den hjälpen!!!
- SMS, telefonsamtal, mail…
Det är så lätt att känna sig bortglömd. Då är ett litet SMS så värdefullt. Behöver inte vara välformulerat eller vidare innehållsrikt. Bara vetskapen om att någon tänkt på en just där och då är obeskrivlig. I detta fall är det inte tanken som räknas, utan handlingen! Handlingen att faktiskt skriva, höra av sig. Det kan vara tufft, och svårt att veta vad man ska säga, men gör det ändå för det betyder så otroligt mycket!
- Barnens Nyhem-familjen
Trots att jag inte kunde ”dra mitt strå till stacken” under tre Nyhemskonferenser så kände jag mig ändå alltid som en i gänget där på Barnens Nyhem. Första året, 2015, hängde jag ofta vid info-disken. Fick liksom bara flyta med och andas in atmosfären. Visst var det frustrerande att inte få/kunna/orka vara en del av det fullt ut, men att ändå bli välkomnad som ”kollega” var så skönt. De visste… och jag visste… Och ändå stod de med öppna armar! Stort tack till alla er som tog en pratstund med mig där mellan tallarna trots min sjukskrivning. Ni gjorde sorgen över att inte orka vara med lite mer uthärdlig.
- Processgruppen – mina pastorskollegor från Södra Vätterbygden
Tack för att jag fick vara tillsammans med er vid era träffar. Jag var med och åt, ibland med under nån aktivitet. Och sen var det helt ok för er att jag gick innan det blev Bibel och bön, något jag hade så svårt för under den här tiden. Att få vara med i ett sammanhang och få vara medräknad betyder så mycket när man mår dåligt. Jag fick vara med på mina villkor, och trots att jag ofta var helt slut efteråt gav dessa tillfällen mig även energi. Kanske du kan bjuda med någon som mår dåligt? Fråga vilka behov hon eller han har och hur utflykten/samvaron kan ske på dennes villkor.
- Betald samtalsterapi
Detta tips gäller främst er som arbetsgivare till pastorer etc. När min styrelse fick veta att det skulle ta upp till 8 veckor att få en tid hos psykolog på VC så såg de till att jag fick komma till en privat samtalsterapeut. Och de stod för hela kostnaden. Jag har ingen aning om vad det kostade församlingen. Och samtidigt så vet jag inte vart jag varit idag utan Susanne. Så se till att din pastor, arbetstagare… får den hjälp som behövs av professionell expertis. Det är den finaste gåvan församlingen gett mig! Och det utan att veta om de skulle ”få mig tillbaka”. Ovillkorlig kärlek…
- Be om professionell hjälp
Två av mina vänner, Pia och Ingegerd (min personalansvarige) ringde vid varsitt tillfälle till min samtalsterapeut utan min vetskap, för att ta reda på hur de kunde hjälpa mig. Inte för att snoka eller luska ut vad jag berättat, utan för att de var oroliga för mitt mående och vad de kunde göra för att hjälpa… De berättade det för mig och det bevisade verkligen för mig deras omsorg om mig och att de själva var villiga att fråga för min skull… Så finns du nära en med psykisk ohälsa och inte vet varken ut eller in. Om den personen har en samtalskontakt, försök att ringa denne. Inte i syfte att veta vad samtalen går ut på utan i syfte att få tips och råd i din relation med dennes klient. Och har din vän ingen professionell hjälp, hjälp henne eller honom till det. Gå med till VC, till psykologen etc. Var ett stöd, men ta inte allt på dig. Du behöver inte ha alla svaren själv, men ändå betyda otroligt mycket för din vän!
Det finns såklart mycket mer man kan göra. Våga fråga vad din vän/familjemedlem behöver hjälp med. Kanske klippa gräset, barnpassning, handla mat. Kanske den behöver veta att du finns där genom daglig kontakt på ett eller annat sätt. Men våga också sätta gränser. Du ska inte bli uppäten av din väns problem. Känner du så, så är det professionell hjälp som behövs. Gränssättning är viktigt. Att säga ifrån kan också innebära att din vän inser att det är allvar, på ett positivt sätt. Jag fick två spända ögon i mig och orden: ”Det är inte Nyhem jag oroar mig för, det är dig!” Jag behövde de orden och den tillrättavisningen. Jag behövde känna att jag var viktig för att jag var jag och inte för allt jag hela tiden gjorde. Det kan säkert kännas olustigt att sätta ner foten, men du gör det för din väns skull, och för din egen skull! Och var tydlig… Att bara försvinna bort från din vän orsakar större smärta än tydliga gränser…
Hoppas att detta gett dig lite tips och idéer. Att finnas där för någon behöver inte vara så komplicerat, men det är livsviktigt!
LOGOS 