Tillfrisknandet är minst sagt en berg-och-dalbana och vad som menas med att man mår bra är relativt. Bra i jämförelse med vad då? Med för ett år sen? 5 år sen? Igår? Denna berg-och-dalbana är inget eftersträvansvärt, när man kiknar av glädje samtidigt som man tror att man ska dö av svindel… Eller som jag försökte förklara det för mig själv för idag precis tre år sen: man känner sig fångad i Utmattningens Lyxfälla…
12 JULI 2017 – från min dagbok
Det är bara att inse det. Att acceptera och gilla läget. Jag har hamnat i lyxfällan. Jag lånar för att göra. Och betalar det mesta på kredit. Räntan som kommer på fakturorna är höga. Så höga att det liksom knappt känns värt det. Men betala måste jag och då tar jag nya lån för att betala de gamla… Och så är spiralen igång och allt snabbare utför går det känns det som.
Men tala om för mig, hur sparar man ihop energi till en vecka i Danmark? Hur buffrar man ork för att hålla ett sommarlov? Hur lägger man undan kraft så att man orkar det där lilla extra??? Och hur vet man om det var värt kostnaden?
Tomheten liksom äter upp mig inifrån. Orkeslösheten tar hela mig i besittning.
Varje dag blir jag på ett markant sätt påmind om att jag är sjuk. 2 gånger om dagen inser jag att jag inte är frisk. När jag tar mina tabletter. Tabletter för att dämpa ångesten och hålla depressionen i schack. Tabletter för att kunna somna… Och somna om. Och där, vid handfatet, framför spegeln i badrummet, vet jag att jag är sjuk. Att allt inte är/ska vara som vanligt. Att allt inte är som det brukar.
Men när vattnet hjälpt mig att svälja kapslarna och de små pillren, och jag går ut ur badrummet, är det som om jag stänger dörren till det sjuka. Det är som om jag glömmer bort, som om jag flyr från det som är min verklighet in i det som bara finns i fantasin. In i en verklighet med fri tillgång på energi. En verklighet där lager på lager av ork bara ligger och väntar på mig. Och jag tar för mig. Jag ger allt. Jag rycks med i glädjen och skratten. Jag rycks med i lekarna och gemenskapen.
Jag vill ha det alla andra har så jag ser inte varningsskyltarna. Skyltarna med det där finstilta. Att räntorna är höga. Att slutsumman blir högre ju mer du lånar. Att en skuldfri verklighet kommer allt längre bort från mig…
Idag är jag trött… Igår var jag trött… Imorgon kommer jag att vara… Ja jag vet ju inte. Kanske har jag betalat av tillräckligt för att stå på plus-minus-noll? Den skuldfria verkligheten hägrar nånstans där framme. Men vad gör jag då? Kommer jag ta den energin som då blir över och använda upp den direkt… igen? Och fortsätta ”låna” till ockerräntor? Bara för att jag tror att jag är frisk nu? Frisk och som förut?
Hur får man dem i sin omgivning att inse att det bara är en fasad som syns. De ser inte att jag lånar. De ser inte fakturorna som kommer. De känner inte denna orkeslöshet. Hur ska jag kunna förmedla det som jag själv inte vill inse?
Jag ska ju va bättre nu. Och visst är jag det. Jag mår bättre än för ett år sen. Men vad gör jag med det energiöverskottet jag nu har? Jo jag använder upp allt på en gång och så står jag sen där med dessa fakturor som jag inte har energi nog att betala av.
Gjorde jag fel som ville upp på 50% med 1 semesterdag/veckan? Kanske jag inte är redo för det ändå? Innan semestern kändes det så bra. Jag kände mig på banan. På gång och inspirerad. Motiverad för en höst i kyrkan. Men nu, nu orkar jag knappt upp på morgnarna. Jag får tvinga mig ut med Busan. Jag räknar ner tills sommarlovet är slut för killarna. Då jag kan få vara själv här hemma igen. Bara jag och Busan…
Känner mig misslyckad. Det kändes så roligt i Danmark. Att jag orkade. Att jag klarade av det. Men nu? Är detta efterdyningarna? Är detta priset? Vet inte om jag orkar betala det nu…
LOGOS 