Vem lärde oss att vissa känslor ska hållas hemliga och inom oss? Som om vi borde skämmas för dem? Känslor av förtvivlan eller hopplöshet… Eller att ”pojkar inte ska gråta”? Att ”flickor aldrig brusar upp”? Och kanske vi är ”bäst” (eller värst) på detta i våra kyrkor. Men vet du vad: Gud står pall för alla våra känslor och vill inget hellre än att vi ska kunna vara ärliga inför Honom. Och då borde vi ju som kristna kunna vara det inför varandra också. Bibeln uppmanar oss ju att dela varandras bördor, och det är bara möjligt om vi vågar dela dem MED varandra!
Det finns en tystnad vi inte får hålla inom oss själva… en tystnad som kan äta upp oss inifrån om den inte ges ord – en tystnad sprungen ur förtvivlan, ångest och hopplöshet. Tryck inte ner ”obekväma” känslor utan sätt ord på dem. Och våga komma med alla känslor till Gud, Han pallar trycket från vår förtvivlan, våra varför och vår ilska lika väl som vår tacksamhet och glädje!
Behöver du någon som lyssnar och hjälper dig att sätta ord på din förtvivlan? Hitta någon du har förtroende för, och du är också välkommen att höra av dig till mig. Jag sitter inte inne med alla svar, men jag kan lyssna (och jag har som pastor tystnadsplikt).
LOGOS 