Den 10 september har lanserats av WHO (Världshälsoorganisationen) som Internationella Suicidpreventiva Dagen, för att sätta arbetet med att förhindra självmord på agendan. Detta uppmärksammades av flera grupper och sidor jag följer på Facebook, annars hade jag inte haft den blekaste aning. Och även om jag inte är en vass skribent eller debattör skulle jag vilja dela lite tankar jag har kring detta med självmord och hur vi ofta behandlar det ämnet. Många av funderingarna har vuxit fram ur min egen psykiska ohälsa, och att själv se en olycka som något eftersträvansvärt. Jag ville aldrig dö, men hamna i koma ett halvår eller så bara för att få försvinna från allt och alla och avlasta de närmaste från att hela tiden ha en oberäknelig och deprimerad fru, mamma, dotter, syster… att ta hänsyn till.
Detta låter ju som sjuka tankar och JA – det ÄR sjuka tankar och det är just det jag skulle vilja utgå ifrån och jag ska försöka få ner mina förvirrade tankar till något vettigt…
Ibland läser vi att någon ”valt att ta sitt liv…”, eller att någon ”inte orkade leva längre…” som om människan valde mellan livet eller döden. Nu har jag inte forskat kring detta och det du nu läser är ingen avhandling eller vetenskapligt underbyggt. Det är mina erfarenheter och egna funderingar kring dem. Men ingen frisk människa VÄLJER att avsluta sitt liv. Man dör av en sjukdom, precis som man dör av cancer… Bara det att personen själv utför handlingen som dödar kroppen där livet och hoppet redan dött inombords. Man väljer inte döden som om det fanns flera alternativ, döden är det enda alternativ som man ser…
När jag gick på högstadiet fick jag höra hur en kille på skolan var den som hittade sin egen pappa död i garaget, och där och då skapades inom mig en syn på självmord som det mest egoistiska man kan göra. Man vill slippa skiten och struntar helt i de närmaste… Min värld var svart/vit precis som många ungdomars är. Och även om världen blev mer gråskalig med åren så har den synen liksom funnits kvar, att självmord är något egoistiskt och ett sätt att välja den enkla utvägen. Jag har nog aldrig uttryckt mig så, utan mer nyanserat, men min förståelse har varit nästan noll för de som ”inte orkat mer…” (Ja, jag skäms över det idag, men så är det)
2016, ett år in i min utmattningsdepression, var jag så på botten att jag längtade bort. Jag lekte med tanken om att krascha bilen, men jag ville ju inte riskera någon annans liv och jag ville inte dö, bara skadas tillräckligt för att hamna i koma (som jag skrev i början). Och det var inte främst utifrån att själv slippa må så här dåligt (även om det också lät ljuvligt), utan med tanke på min familj, de som fanns närmast. Tänk om de kunde få slippa dras med mig, vilken befrielse… för DEM… Jag var ju bara till besvär. Ja självklart var jag inte det, och ingen sa det till mig. Men jag kände det så, och hur sjukt det än kan låta så trodde jag på mina känslor…
Efter två rejäla dippar med grym ångest och mörka tankar, då jag första gången sökte hjälp på psykakuten men möttes av kalla handen av läkaren, och andra omgången några månader senare satte mig på ett tåg till släkten i Mora för att bara vara en vecka (tack underbara Emil och Cilla som tog emot mig och Busan de där dagarna), så hittade min läkare rätt i medicindjungeln. Idag mår jag bra, bättre än någonsin, men min ödmjukhet inför vad depression kan leda till är idag enormt stor.
Depression är en allvarlig sjukdom som faktiskt kan leda till döden. Men pratar vi om den som det? När en cancerdiagnos ges är det ofta viktigt att man har med en anhörig, man inser allvaret och handlar därefter. Man ställer in sig på behandlingar, operation, bakslag… och många blir friska. Men inte alla. När jag gick i tvåan fick min lärare cancer, och i den åldern är läraren nästan allt så när hon sen på sommarlovet till trean dog tog det hårt, men vi kompisar pratade om det både med varandra och våra föräldrar. Tyvärr känner jag fler som förlorat kampen mot cancern och den sjukdomen är fruktansvärd. Men jag känner också flera som förlorat kampen mot depression, men där är det inte lika naturligt att prata om det som hänt eller personen som dött…
Tänk om vi kunde ändra själva sättet vi säger det på. Alltså självmord… Och istället säga: Dog av depression… dog av sin sjukdom… Göra det mindre laddat samtidigt som vi uppgraderar depression till den livsfarliga sjukdom det faktiskt är. Mer och mer lyfter man den stora psykiska ohälsan, och vi läser om att antalet självmord ökar trots en nollvision. Har vi en nollvision inom cancerbehandlingen också? Jag menar INTE att ställa en grupp mot en annan, utan förr ställa dem BREDVID varandra. Båda två är sjukdomar. Det finns behandling. Det finns hopp om att bli frisk. Men båda kan leda till döden och MÅSTE tas på allvar…
Jag önskar att psykiatrin kunde ha samma status som övriga kliniker på ett sjukhus (eller hur man nu säger), men det känns tyvärr inte så. Varken resursmässigt eller personalmässigt. Visst kan vi bry oss om varandra och finnas där för varandra. Visst ska vi undersöka varför den psykiska ohälsan skenar och försöka komma åt roten. Men psykisk ohälsa kommer alltid att finnas. Vi kommer inte kunna eliminera depression helt och hållet. Och därför behövs psykiatrin och därför behöver vi ett annat förhållningssätt anser jag. Förhållningssättet att depression är allvarligt. Att depression är en sjukdom lika verklig som cancer, hjärtflimmer, reumatism, diabetes… Att depression är lika ok att prata om som vilken annan sjukdom som helst. Att du inte kan göra dig själv frisk från depression genom att ”ta dig i kragen” eller ”rycka upp dig” eller bara ”tänk positivt”. Ingen skulle ju säga så till en med hjärtflimmer…
Sen finns det såklart olika slags depressioner och orsaker till att man hamnar där. Vissa får en kronisk depression, men som kan hållas i schack av mediciner som tex diabetes, som också är dödlig utan rätt behandling och ändrad livsstil. Andra typer av depressioner blir man helt frisk ifrån, men man kan drabbas av bakslag och bli sjuk igen. Man kan också bli helt frisk… och så finns det de som förlorar kampen helt mot sjukdomen. En krass verklighet, men en sann verklighet…
Om jag får fortsätta tänka lite högt så tänker jag att om vi skulle se på depression som på vilken annan fysisk sjukdom som helst så skulle det inte vara tabu att uppsöka psykiatrin, en psykolog eller annan läkare. Det skulle inte vara skämmigt eller pinsamt att medge sitt beroende av vad man förr sa ”lyckopiller” (men det är inga lyckopiller, tro mig, snarare: ”jag-känner-inget-särskilt-vare-sig-uppåt-eller-neråt-piller”) – som en slags smärtlindring för själen…
Och som nära vän eller anhörig så skulle vi inte få dåligt samvete då sjukdomen dödar vår vän… Jag tror att det är lätt att hamna där nämligen när ett självmord/någon dör av depression inträffar. ”Vad hade jag kunnat göra? Bara jag sagt… Bara jag inte… Om jag bara vetat…” Det blir tusen om och varför som kommer sig av att jag tror att jag hade kunnat förhindra det. Kanske i vissa fall. Men aldrig på egen hand utan professionella tillhands som ex psykologer, läkare… Vi kan vara medmänniskor, lyssna, finnas där, krama om (när inte corona förbjuder oss), men vi kan aldrig ta på oss ansvaret att bota någon från djup depression. När man hamnar där behöver man även professionell hjälp och vi kan vara med och hjälpa henne/honom dit, att våga söka hjälp, torka tårar när orken tryter, bara vara…
Utan min familj och mina närmaste vänner som stod kvar genom hela min resa hade jag inte varit där jag är idag. De spelade en stor roll. Min tro på Gud och alla böner som bads för mig spelade också stor roll vill jag tro. Men utan den professionella hjälpen jag fick i form av medicin, terapi, samtal mm så hade jag aldrig blivit frisk… Och frisk förresten, jag tar fortfarande antidepressiva och ångestdämpande mediciner, även om jag kunnat halvera dosen det senaste halvåret. Så kanske min depression är kronisk, men just nu under kontroll, kanske jag slipper medicinen helt en dag. Men ärligt talat så bryr jag mig inte om vilket, för just nu mår jag så grymt bra.
Mår du dåligt? Hamnar du i mörka tankar som du inte vågar berätta för någon? Vill du bara fly bort från allt? Du – det finns hopp! Det finns en väg – inte tillbaka men framåt. Våga berätta, våga söka hjälp. Jag har inte alla svar men har du ingen annan får du gärna kontakta mig. Depression är inte att leka med, den kan leda till döden, och du är värd att må bra – för din egen skull!
Så kort sammanfattat: Ja det behövs dagar som Internationella Suicidpreventiva Dagen. Dagar som belyser allvaret. Ingen väljer att ta sitt liv om man är frisk och mår väl. Man begår inte självmord som om man hade ett val. Man dör av depression. Så låt oss ta depression på allvar. Låt oss finnas till för de som vi vet inte mår väl. Men också våga föreslå professionell hjälp. Den finns att få, förhoppningsvis innan det är försent… De flesta vinner över sjukdomen – Jag vann! Det finns hopp!
Viktiga telefonnummer:
Akuta fall: 112
Mind självmordslinjen: 90101
Bris: 116 111
LOGOS 