Hur många gånger myntades inte dessa ord förra året? Nya rekommendationer kom från Folkhälsomyndigheten och regeringen. Nya förutsättningar att förhålla sig till. Förutsättningar som vi aldrig hade kunnat föreställa oss…
Först skulle alla 70-plussare hålla sig hemma… Ja det märktes ju i min församling där flertalet är just 70+. Så vi ställde om… drop-in gudstjänst med fokus på bön. Avstod från kramar och handhälsning, handspriten stod utanför kyrksalen och handdukarna på toaletten byttes ut mot pappershanddukar. Några färre dök upp, men vi möttes ändå i kyrkan.
Max 50-regeln förändrade inte så jättemycket för oss, vi är ju bara 32 medlemmar så för en gång skull gynnades vi som är få till antalet. Och under sommaren återupptog vi våra vanliga gudstjänster igen, men med avstånd till varandra. Det var vid våra fredagskvällar som vi nästan kom upp till 50, nu när pensionärerna inte kom, och på sommarkvällarna vid Esperyds Missionskyrka.
Först när det börjades planeras för missionsauktionen i november fick vi på allvar fundera kring anmälan och numrerade platser. Men allt var under kontroll… tills den nya max 8-regeln kom bara några dagar innan auktionen. Men vi ställde inte in, vi ställde om… igen… Och det blev en utomhusbasar istället. Blev väldigt bra, över förväntan och vi kände att vi gjorde vår del för att förhindra smittan…
Gudstjänsterna fick vi nu också tänka nytt kring. För även om vi var få, så var vi ju alltid över 8 stycken… Det blev några inställda gudstjänster. Istället började vi mötas via zoom för bön varje måndagskväll istället. Zoom, ett program jag inte ens visste fanns för ett år sen men nu gällde det att lära sig det för vi måste ju få ses… Vi som är församling…
Vi blev runt 10 dessa bönesamlingar och sakta men säkert lärde vi oss tekniken. Jag gjorde några hembesök för att hjälpa några av våra underbara 70-plussare i församlingen. Tänk om någon sagt det till mig för ett år sen, att du ska i höst åka runt bland våra äldre och hjälpa dem med tekniken kring zoom… Det hade jag aldrig trott på… Men eftersom vi inte ställer in utan om så blev det ju så.
27 december testade vi för första gången att ha gudstjänsten via zoom. Oj, det blev väl sisådär. Men vi gjorde det. Vi hade ställt om även gudstjänsterna. Och idag har vi precis haft vår 4:e gudstjänst via zoom, där predikan och sång är förinspelat men resten är live.
Att ställa om är inte det enklaste. Det låter så klämkäckt och positivt men det är inte enkelt. Att vara både mötesledare, tekniker, predikant och mötesvärd… samtidigt, då vi inte är så många som känner sig bekväma med tekniken i församlingen. Det är ju inte en gång nåt strulat:
– Oj, ljudet delades visst inte, missade den rutan… Bara jag hörde sången…
– Och där råkade jag visst ”kasta ut” nån från mötet som sen inte kunde komma in igen så de fick vara med via telefon…
– Och där försvann ljudet för alla utom mig mitt i predikan då jag stoppade in hörlurarna i datorn… Tur nån snabbt sms:ade mig och sa till…
Ja det är inte det lättaste att ställa om, speciellt i en liten församling. Och samtidigt väldigt enkelt. För jag möts av så mycket förståelse, tacksamhet och förlåtelse när jag klantar till det. Jag är så otroligt stolt över alla ”mina” 70-plussare som vågar sig på att testa tekniken, vågar göra fel tillsammans med mig och vågar ge mig utrymme att misslyckas. Utan alla er hade det inte fungerat! Tack för att ni vågar tro på mig!
Jag har lärt mig så mycket detta år. Jag har lärt mig att hantera zoom (till viss del i alla fall), att våga spela in andakter och hela predikningar på video och att använda mig av ett enkelt videoredigeringsprogram.
Jag har lärt mig vad församling och kyrka är på riktigt. Det är inte de fyra väggarna vi träffas inom i vanliga fall. Församlingen är så mycket större. Vi är församling, var vi än är och hur vi än möts. Om vi möts på en promenad eller digitalt, om vi möts över telefon eller brev. Församlingen och kyrkan det är är så mycket större än en byggnad. Det är du och jag tillsammans, mitt i den värld och bland de människor som Gud så högt älskar.
Jag har också lärt mig vad gemenskap betyder… nu när vi inte kan ha den i samma utsträckning som vi önskar. Vi kan ställa om väldigt många saker. Vi kan ställa om gudstjänster och bönemöten till att ha via zoom, och barnsamlingar till att vara utomhus. Men vi kan inte ställa om kramar och det viktiga fysiska mötet mellan människor. Att predika i en tom kyrksal funkar, men oj vad jag längtar tills jag ser ”min” församling i kyrkbänkarna igen. Att ses över zoom är fantastiskt men vad jag ser fram emot att få krama om allihop, hon som precis blivit änka, han som fyllt pensionär och hon som går igenom en tuff cancerbehandling. Att hålla fysisk distans börjar kännas tufft, och då vet jag att jag ändå är lyckligt lottad som har en underbar familj och ett jobb på förskola där fysisk distans till barnen är en omöjlighet.
Men vad jag längtar tills vi kan ställa om… till att mötas utan en skärm. Men till dess så håller vi ut, ett litet tag till. Så välkommen på gudstjänst via zoom om två veckor igen. Vi har inte ställt in… Vi har ställt om!
LOGOS 