Det är frågan… Har du något svar?
Som pastor är det så lätt att välja de rätta orden, att formulera sig väl och veta exakt hur man kan brodera ut en text för att beröra. Orden är ju liksom arbetsredskapet. Det är orden jag dagligen använder. Ord till tröst och uppmuntran. Ord av undervisning och kunskap. Ord som ska peppa och tillrättavisa. Ord som ska hjälpa och vägleda. Jag är satt i ordens tjänst… och i Ordets tjänst. Men blir det mer än ord?
När orden sätter sig i halsen. När orden studsar tillbaka till mig… till mitt… När hjärtat snörps åt och jag själv får kippa efter andan. När jag tar de fina orden, de välavvägda satserna och de finbroderade texterna och frågar mig själv: Linda, tänker du leva som du lär eller lär du som du önskar leva? När det är dags att bekänna färg, inte inför de som lyssnade på orden, inte inför dem jag har predikat för, utan inför Honom som gett mig uppdraget att följa Honom och göra allt i Hans Namn. Han som kallat mig att läsa Ordet och göra Ordet synligt. Han som gett mig gåvan att formulera mig väl, men också ansvaret att förvalta det väl. Han som ser mitt hjärtas tankar och mina egna motiv. Han som ser bortom orden, hur perfekta de än tycks vara. Det är inför Honom mina ord kommer att vägas… Och i andra vågskålen ligger mina tankar och handlingar, mitt liv.
När det väl kommer till kritan, hur tungt väger då mina ord? Hur högt hörs de i bruset? Lyckas jag överrösta mina egna tillkortakommanden med ett väl använt språkbruk, eller stämmer det att trots allt mina handlingar är det som talar högst?
Det är så lätt att tala om att älska och förlåta. Men när det gäller mig själv, hur mycket får en försoning kosta av prestige? När jag själv blivit sårad, bett om förlåtelse men bara möts av mer kärvhet. Vart tar de vackra bekännelserna vägen då??? Är jag beredd att betala priset det kostar att på djupet förlåta? Är jag beredd att lämna prestige och heder bakom för att inte bitterheten ska få gro? Eller har jag bara talat tomma ord…
Tomma ord som bara ekar runt utan ro. Tomma ord som studsar fram utan mening. Vackra ord men utan innehåll…
Photo by Shalone Cason on Unsplash
Jag vill leva som jag lär. Jag vill fortsätta formulera ord till meningar till texter till undervisning. Men jag vill också själv kunna spegla mig i dem, inte som någon som redan uppfyllt allt och lyckats med allt, utan som en med fel och brister men med en vilja att älska lite till… att förlåta en gång till… att lämna min egen självömkan. Resa mig från bitterhet, orättvisa behandlingar och lämna irritationen. Därför att Han som kallat mig är full av nåd och sanning. Och Honom vill jag efterlikna mer och mer för varje dag.
Så Herre! Hjälp mig att leva som jag lär, och som Du lär framför allt. Lär mig att följa i Dina spår även när det känns taggigt och snårigt och det skulle kännas enklare att ta en annan väg. Hjälp mig att inte bara bli Ordets talare utan också Ordets görare. Låt mitt liv få speglas i Ditt Ord och låt mina ord speglas i mitt liv.
Photo by Inga Gezalian on Unsplash
LOGOS 