På söndag kommer det att bli en väldigt personlig predikan av mig i Equmeniakyrkan i Hestra. Deras tema över hösten är ”Ingen del av livet är tänkt att levas utan Jesus” Men det finns stunder då livet liksom pausas, sätts på vänt, då Jesus känns väldigt långt borta. När man befinner sig i en enda stor öken eller i den mörka dödsskuggans dal. Finns det hopp att komma igenom?
JA! Jag är ett levande exempel på det. När till och med hoppet övergivit så finns Gud där genom olika människor som orkar vara kvar. Och det finns en väg framåt!
Med utgångspunkt i israeliternas ökenvandring och den älskade Psalm 23 (Herren är min herde) kommer jag också beröra mina egna erfarenheter av att irra runt i depressionens öken och bli lamslagen av dödsskuggans ångest. Varför gör jag det? För att visa att det finns hopp! Mitt i all hopplöshet så lever vi inte ens då utan Jesus omsorg. Han finns med även om vi inte ens orkar ha med Honom att göra. Han bär, även om vi inte orkar be om hjälp. Han väntar ut vår gråt och ger av sin frid.
För mig tog det drygt ett år innan det sakta började vända. För andra vet jag att det kan ta betydligt längre… eller kortare tid. Det finns ingen modell, ingen snitslad bana som gäller för alla. Men det finns en Gud som vill vara där för alla. Min Herre och Frälsare!
LOGOS 