En liten reseuppdatering… 1 mars 2023

Idag är det 1 mars 2023… I mars 2015, den 24:e, snart 8 år sedan, speedade jag genom den berömda väggen. 1:a mars 2017, för exakt 6 år sen idag, började jag, efter en månads arbetsträning, att arbeta 25% av mina 80% igen. Två år av heltidssjukskrivning blev det. Och nu ligger jag här igen, under ”min” björk i hagen intill Ingarydsskogen. En plats där tårar runnit, frustration fått ord men där oftast tystnaden fått råda och bära tankarna dit den vill. En plats där Gud fått komma nära utan att jag behövt prata med Honom. Han har bara varit… Liksom jag bara varit… Och idag var jag här igen för första gången sen i höstas.

Hur lever då livet med en som varit utmattad? Är allt som förr nu? Är jag tillbaka efter utmattningen, depressionen och ångesten? Det är ju som sagt snart hela ÅTTA år sedan den där dagen i Kalmar… Nej och nej.

Nej det är inte som förr.
På både gott och ont. Mycket av det som ledde till utmattningen har jag ju fått bearbeta, hantera och snyggt och prydligt kunnat packa tillbaka i min ryggsäck. Idag är det erfarenheter som jag i och för sig gärna levt utan, men som ändå format mig till den jag är. Erfarenheter som jag väljer att ha kvar i min ryggsäck men nu i ”behandlat” tillstånd. De skaver inte, smutsar inte ner eller känns knöliga. De har plockats fram i ljuset, tvättats, torkats och nu snyggt vikts och lagts tillbaka i ryggsäcken. Och det är det goda, erfarenheterna jag fått. Att jag fått lära känna mig själv och fått verktyg att hantera saker och ting på ett annat sätt än jag gjort tidigare.

Men så finns också det onda… Det jag verkligen saknar från förr men som jag försöker acceptera att det kanske aldrig blir så igen.

Lässvårigheterna
Jag som alltid slukat böcker har svårt att hitta koncentrationen och motivationen att läsa. Under 1,5 år under min sjukskrivning kunde jag knappt läsa ett reklamblad och förstå vad jag läste, där är jag inte idag. Men det tar mycket energi att läsa en bok från början till slut. Det kräver stor ansträngning att bara sätta mig med en bok rent mentalt. Jag har alltid älskat pappersboken… Men nu har jag gett upp (till viss del) och börjat lyssna till ljudböcker. Det funkar, men jag saknar förmågan att läsa ”på riktigt”. I alla fall i den omfattning jag gjorde förr.

Tröttheten
Att alltid behöva en paus, en vila, på dagarna. Att inte orka vara lika effektiv som innan, eller kanske förr lika uthållig. Att alltid planera in vila, precis som man planerade mycket av sin egen dag utefter sina barns mat- och sovtider när de var riktigt små. Idag är det min dag som behöver vilan. Och det är nästan så man skäms när man berättar att ofta lägger jag lillgrabben vid kl 20 och sen lägger jag mig. Inte så att jag släcker lampan men jag varvar ner med mobilen och är då helst helt själv. Jag behöver den tystnaden och det utrymmet. Jag vet att jag mår bra av det. Men oj vad tråkigt det är.

Personlig hygien
Detta skäms jag nog mest över. Varje moment i att ta hand om mig själv är en enorm ansträngning. Jag kan inte beskriva det på nåt annat sätt. Att borsta tänderna (ja det händer tyvärr inte varje dag att jag får till det, och ändå är jag noga med att lillgrabben gör det – få ihop den ekvationen om ni kan, jag kan det inte) är som ett helt företag. Jag lovar mig själv gång på gång att jag ska bli bättre. Det tar ju bara några minuter. Det är väl ingen big deal. Och ändå… Och så detta med duschen… Först ska vattnet bli varmt. Kläder av. In i duschen… Ja, glöm inte att borsta ur håret ordentligt innan annars hamnar allt löst hår i avloppet… Sen både schampo och balsam och tvål om jag orkar. Sen ut och torka sig. Det är liksom det värsta av allt. Och klä på sig igen. Och borsta igenom det blöta håret…

Så – Nej det är inte som förr. Hjärnan har tagit stryk. Kanske den återhämtar sig, men jag försöker att acceptera läget och ändå se att jag som människa mår bra. Linda mår väl!

Och så den andra frågan: Är jag tillbaka?
Nej – och det är helt som det ska. Jag är inte tillbaka från utmattningen, depressionen eller ångesten. Men jag är igenom… ja, det blir bakslag. Som de två senaste veckorna då jag har försökt minska medicindosen en aning men känt att det inte är helt optimalt, utan behövt kontakta läkare för lite ytterligare rådgivning i den frågan. Men jag har vandrat genom denna öken och jag tror att jag kommit ut på andra sidan. Det finns fler öknar men jag tror att jag fått med mig de redskap jag behöver för att de inte ska kännas så långa och nattsvarta. ”Vattenflaskorna” är fyllda och jag har lärt mig att känna igen en oas på långt håll för att tala bildligt. Tillbaka vill jag aldrig – jag ska framåt!

Till sist:
Jag mår väl. Jag lär mig hela tiden att ta en dag i taget. En uppgift åt gången. Jag älskar livet. Jag har en underbar familj, spännande och inspirerande jobb och inombords jublar jag över var jag befinner mig idag. Jag kan ha mer än en boll i luften nu. Jag kan hantera större utmaningar och se fram emot dem. Jag kan återigen fungera som man ska i ett stressigt tempo – bara jag får min paus med jämna mellanrum. Skörheten finns, men den bär jag med stolthet (oftast). Jag är betydligt bättre på att läsa av mina egna signaler och att lyda när hjärnan säger stopp, eller säga stopp då hjärnan börjar älta fel saker alldeles för mycket. Jag är bättre på väldigt många saker idag än för åtta år sen. Så hjärnans lite sämre förmåga till motivation, koncentration och förståelse får jag väl försöka leva med. jag är ju så mycket mer än de sakerna.