Antidepressiv medicin – Lyckopiller eller smärtlindring?

Det skrivs till och från om den allt större utskriften av antidepressiva mediciner i vårt land. Gör läkarna rätt eller är det ett enkelt sätt att komma undan roten till bekymret? Jag tänker inte göra ett inlägg i den debatten men tänkte ge er min berättelse, min erfarenhet kring mediciner. Jag vill bara först tydligt säga att hur mediciner verkar, vilka biverkningar de ger och dosers storlek mm är väldigt individuellt. Därför kan min berättelse inte bli en mall för hur någon annan ska göra. Frågor om mediciner etc ska tas med en läkare man har förtroende för…

Under sommaren 2015 blev det mer och mer tydligt att jag var på väg in i en depression. Susanne, min samtalsterapeut, kollade av mig med jämna mellanrum med hjälp av ett test: MADRS-test och i juli ringde hon, med mitt godkännande och för att jag inte orkade det själv, min vårdcentral och fick till ett läkarbesök. Hon ansåg att nu behövde jag medicinsk hjälp för att inte dippa ännu mer. Samtal i all ära, men det behövdes mer…

Jag var inte negativ till medicin, även om jag inte trodde att små vita piller skulle kunna ändra på mina känslor och den allt större uppgivenheten jag kände. Och jag fick rätt. Jag fick citalopram utskrivet och ökade sakta dosen, men inget hjälpte. Så nån gång i oktober bytte min läkare ut det till venlafaxin. Den medicinen hade jag under drygt ett halvår, även tillsammans med mirtazapin, men allt de gav mig var 25 kg extra. Biverkningen viktökning tillföll visst mig…

Det var den våren, 2016, min depression blev så djup att jag tillslut bara ville försvinna, hamna i koma och bara vara borta från allt ett halvår eller så (mer om det i en annan bloggpost). Medicinerna hjälpte inte, eller gjorde de? Kanske de ändå höll mig uppe så pass att jag aldrig försvann på riktigt. Min läkare var nära att ge upp, i alla fall kändes det så. Och jag kände mig som ett hopplöst fall. Men så ville han testa en till medicin: duloxetin.

Utfasningen av venlafaxinet var fruktansvärt. Fast om det berodde på själva utfasningen eller den rent fruktansvärda depressionen och ångesten jag kände vet jag inte. Men att fasa ut antidepressiv medicin är inte gjort i en handvändning. Men till sommaren 2016, med ny medicin mot depressionen och ångesten, och två olika sömnmediciner, så började det äntligen att vända.

Jag kan inte säga när, för förändringen är så smygande att man ser den först i backspegeln. Men tydligen kunde de där små kapslarna med det vita pulvret i faktiskt påverka hur jag mådde rent psykiskt. Och när sömnen blev ok och jag inte längre ville hamna i koma och panikångestattackerna höll sig borta så orkade jag tillslut våga vilja bli bra igen. Jag orkade börja längta igen. Och tillsammans med min psykolog på min vårdcentral började en jobbig höst med att ta tag i undanträngda känslor av ångest. En smärtsam men så välbehövlig process…

Så hur ska vi se på antidepressiv medicin? När jag växte upp pratade man om lyckopiller och den bilden förekommer väl fortfarande. Blir man lyckligare av dem? Nej. Inte jag i alla fall. Eufori och lyckokänslor kvävs nästan snarare än förstärks. Jag når inte höjderna med dessa mediciner, men inte heller djupen. Jag blir mer neutral liksom hela tiden. Varken väldigt uppåt, eller väldigt neråt. Men medicinen får mig att kunna fungera i vardagen.

Jag skulle förr säga att antidepressiv och ångestdämpande medicin är som smärtlindring för själen och psyket. För en med kronisk fysisk smärta är det ok att ta smärtlindring dagligen, det godtar vi, men ibland känns det tabu att säga att jag, fortfarande efter 4,5 år går på maxdos av antidepressiv medicin. Jag försökte sänka för ett år sedan (februari 2019), men det var för tidigt. Min hjärna håller fortfarande på att skolas om. Vägnätet för hur jag tänker och invanda beteenden som byggs upp efter nästan 40 år av undantryckt ångest, tar tid att ändra på. Och under den förändringsprocessen så behöver min hjärna, min själ smärtlindring. För det gör ont att ta itu med ångest. Och en kropp som gör ont är svår att röra på även om fysioterapeuten ordinerat rörelse, utan att först smärtlindra. På samma sätt när hjärnan behöver läkas och omprogrammeras. Det gör ont och därför behöver den psykisk smärtlindring.

Sen tror jag inte att bara medicinen gör jobbet. Psyket behöver röra sig på rätt sätt och där behövs samtalen. Min samtalsterapeut Susanne, och sedan även min psykolog och min arbetsterapeut på min vårdcentral hjälpte mig massor. Och jag är så tacksam för den kombination av vård jag fått: mediciner OCH samtal. En oslagbar kombination för mig för att börja må bättre, och samtidigt inte hamna ”i skiten” igen!