Titeln är ett isländskt ordspråk och det säger så mycket. Ett annat citat: ”Längtan och hopp puttar oss mot framtiden” understryker sanningen i det första. I alla fall om jag ser till mitt eget liv och min resa.
Längtan… en sån där känsla som gör att det liksom bubblar inom en. Längtar du så ser du framåt. Längtar du vill du något mera. Längtar du så bär den känslan dig även om du känner n viss osäkerhet. Längtan är starkare än din rädsla och din ovisshet. Längtan tystar ord av hopplöshet och uppgivenhet. När din längtan dör… då dör en bit av dig själv.
I den döden hade jag befunnit mig. Till dödsskuggans dal når inte längtan eller hopp. Det är därför du behöver andra som hoppas och längtar åt dig när du är där. Annars skulle du inte komma till andra sidan… Men väl på andra sidan liksom väcks den slumrande längtan till liv igen. Lika visst som trädens knoppar brister på våren, så brister den bubbla du varit i, och lika visst som du vet att våren är på väg då solen värmer kinden, lika visst vet du att du håller på att lämna dödsskuggans dal när du känner den där pirriga känslan i magen. Känslan av att längta till något igen.
Att längta ses så naturligt. Något vi alltid gör mer eller mindre. Men när hjärnan stänger ner. När depressionen övermannar och övervinner. När hoppet har slocknat. Då fattas längtan. Att inte se fram emot något. Varken barnens födelsedagar eller resor till vänner. Att inte ens längta efter att bli frisk… då känner man sig som levande död…
Men så bubblar det plötsligt till… Tanken slår mig att kanske jag skulle… Kanske en dag… Jo men visst vill jag… Det går inte med ord att beskriva den känslan när längtan kommer tillbaka. Som om man kippat efter luft och plötsligt är huvudet över vattenytan och man drar in det där första ordentliga andetaget på flera år känns det som.
Min första längtan där på andra sidan dödsskuggans dal handlade om en julmusikal. Inför julen 2014, hade min yngste sons lärare frågat mig om jag inte kunde spela till julspelet de skulle ha om 2 år. Alla treor gör ett julspel och detta år (-14) hade jag spelat till deras sånger. Visst kunde jag det svarade jag och fick samtidigt frågan om jag inte kunde nåt bra julspel för att lära ut och på stående fot lovade jag att skriva ihop ett bra julspel.
Men så kom ju sjukskrivningen, och allt dog… Men lagom till hösten 2016 började den där längtan att bubbla upp igen… Tänk om jag ändå skulle försöka… Jag hade ju manuset i stort sett klart. Två julspel jag tidigare skrivit och nu satt ihop till ett. Min sons lärare frågade försiktigt om jag fortfarande ville. Hon visste ju att jag var sjukskriven. Jag sa ja… att jag ville försöka. Jag pratade med alla lärarna för årets treor och jag fick fria händer. Jag träffade varje trea (3 stycken) vid ett tillfälle och hade dramaövningar. Sen övade jag repliker, sånger och regi under två månader, ungefär en – två dagar/veckan. Jag var noga med att ha ett ordentligt schema så jag skulle veta att jag orkade. Jag hade till och med pratat med försäkringskassan och vi bestämde att detta skulle ses som en frivillig arbetsträning.
Att få jobba med dessa treor var helt fantastiskt. Jag kände hur luften gick att andas igen. Jag var Linda igen. Tillbaka där jag ville vara. Jag var helt slut efter varje övningstillfälle men oj vad värt det var. Och återhämtningstillfällena blev kortare och kortare. Och då vi visade upp julspelet för föräldrar ena kvällen och så övriga elever på skolan nästkommande dag blev det succé. Men den största succén för mig var den inombords: jag hade vågat längta igen. Jag hade vågat tro mig själv om något igen. Jag hade kunnat strukturera upp ett projekt med allt av tankeverksamhet det innebär och genomfört det. Och jag bara visste att snart var jag redo att börja min riktiga arbetsträning i kyrkan. Och jag längtade faktiskt efter det! Och längtan tar en ju halva vägen! Så genom att lägga till en gnutta nyfunnet hopp och en stor portion mod så skulle det nog… kanske… kunna gå vägen!
LOGOS 