Jag har alltid gått till kyrkan. Mamma och pappa tog alltid med oss barn även om det inte var söndagsskola. Minns hur vi, jag och min äldre lillebror – två år yngre än mig – kunde sitta och rita i deras kalendrar, eller leka med små flanosagor eller köra bil under bänkarna. Jag har alltid sett kyrkan som ett andra hem och som en självklar plats att vara.
När jag var omkring 9 år flyttade vi och gick med i Elimförsamlingen i byn Örtomta utanför Linköping. Där var det först söndagsskola och sedan gudstjänst, då de inte hade lokaler för att ha det samtidigt. Detta älskade jag, för då kunde jag ju gå på gudstjänsten också. Ja jag vet, lite ”nördigt” men sån var jag. Och jag var inte ens beroende av att mamma och pappa skulle till kyrkan, vi bodde bara 100 meter därifrån så jag kunde ta mig dit själv.
Kyrkan har alltid varit viktig för mig, och att få fira gudstjänst har alltid hört söndagarna till. Det bara är så. Min man är likadan så det har varit en naturlig del av våra veckrutiner att gå på gudstjänst.
I september 2010 blev gudstjänsten en del av mitt jobb då jag började som barn- och familjepastor i Pingstkyrkan i Tenhult (utanför Jönköping). Men att de ingick i en arbetsbeskrivning tog aldrig bort min glädje över att gå dit. Att få möta sina kristna vänner. Få lyssna på predikan, lovsjunga Gud tillsammans och så fika ihop efteråt. Lika viktigt för mig som att andas.
Men så kom kraschen… Mars 2015. Jag bröt ihop inför pastorskollegor från andra församlingar på en pastorsdag. Fortsatte jobba nästan en månad men plötsligt fick jag hjärtklappning av att vistas i kyrkan. Gudstjänsterna den månaden blev som ett maratonlopp (tror jag, har aldrig sprungit något och kommer nog aldrig att göra…) Fullt fokus på uppgiften. Inte tänka för mycket, bara göra. Hjärtklappning och andfåddhet. Och så helt slut efteråt.
Av förklarliga skäl stängdes dörren för gudstjänster för mig i och med min sjukskrivning. Inte så att jag inte fick gå, men jag klarade inte av det. Det som varit mitt liv togs nu ifrån mig. Gemenskapen, umgänget med vännerna, att få lyssna till Guds Ord…
Jag avundades många gånger de som inte jobbade i kyrkan men som blev utmattade. De kunde vara sjukskrivna och ändå ha kyrkan kvar, den var ju bara deras fritid. För mig blev det omöjligt. Även om arbetet i kyrkan bara blev droppen som fick min ångestbägare att flöda över, så blev så mycket av mitt mående förknippat med den lokalen till att börja med. Och det gjorde så ont…
Under mina första 1,5 år som helt sjukskriven besökte jag kyrkan under gudstjänsttid tre gånger: Då temat var socialt arbete/Familjehem (en gudstjänst jag skulle ha hållt i), då min yngsta son fick sin Bibel och då en barnkör kom och hade en musikal som jag och vänner till mig översatte för 20 år sen. Men vid första tillfället gick jag så fort Biblarna var utdelade, det andra gick jag innan det var slut och vid det tredje gick jag innan sista sången. Och vid alla tre tillfällena kom jag för sent… Jag var så rädd för att möta någon. Orkade inga frågor. Orkade inga kramar. Fullt fokus på uppgiften och nonchalera hjärtklappningarna.
Märkligt egentligen hur kroppen reagerar…
Men så kom den där vändningen efter dödsskuggans dal våren 2016. Längtan föddes igen. Till julspelet i Tenhultsskolan, men så småningom också till att gå på gudstjänst. Så söndagskvällen den 26 oktober 2016 smög jag mig in längst bak i Pingstkyrkan i Jönköping. De hade en ”Stilla gudstjänst” med lovsång, bibelord och nattvard. Längst bak i kyrksalen satt jag. Jag kunde inte sjunga med i sångerna, jag grät mig igenom hela gudstjänsten, men kunde sitta kvar utan att få ångestattacker.
Så var gudstjänsten plötsligt slut… Och jag satt kvar. Jag hade ju sagt till mig själv att jag skulle smita ut innan den slutade. Ville inte möta allt folk ute i entrén. Även att det var många år sedan det var min hemförsamling så kände jag många av de som var där. Så jag blev sittandes i bänkraden…
Då kom Chatrine och Zamuel, mina pastorskollegor som på ett sätt följt mig hela resan. De hade hållit i gudstjänsten och de såg mig. De satte sig hos mig. De frågade hur det var och de lät mig gråta färdigt. De bad för mig och uppmuntrade mig, och det var med den uppmuntran jag lämnade kyrkan och åkte hem.
Denna milstolpe ser nog inte så stor ut för någon annan än mig. Men från att ha fått hjärtklappning av att bara gå in på en gudstjänst till att nu kunna sitta med hela tiden utan att få den där panikkänslan, det var som om jag var välkommen hem igen. Någonting hände där. På den nedersta bänkraden. Där och då sprack ytterligare en bubbla kring den sjuka Linda, och nytt liv började spira. Kan inte beskriva det på ett annat sätt.
Sedan följde en gudstjänst hemma i Tenhult, då jag nervöst satt på läktaren (som inte används) en hel gudstjänst och jag till och med vågade hälsa på de som var i entrén efteråt. De som inte gick in och fikade. Och första advent satt jag för andra söndagen i rad, nere i kyrksalen, om än långt ner, och var med i adventssångerna. En seger jag aldrig hade kunnat drömma om 1,5 månad tidigare. Jag var hemma igen…
LOGOS 