Konsten att stänga en dörr…

Tankar från Facebook 26 februari 2016… Efter mötet med psykakuten några dagar tidigare

”OBS… Långt, flummigt och kanske lite svårt att hänga med.

Funderar på det här med att stänga dörrar… Ja, inte fysiska dörrar då utan ta dörren som en bild för det du hoppas, vill etc… Ibland måste en dörr stängas, den var inte för mig helt enkelt. Men visst måste man kunna stänga dörren på mer än ett sätt? Inte bara så att ens fingrar och tår (bildligt talat) blir klämda och man hoppar till i ren förskräckelse?

Ligger här med mina sårade fingrar och tår och funderar… Nog kan man stänga en dörr lite mer försiktigt? Följa med personen ut, lyssna på henne och samtidigt visa andra dörrar och om möjligt följa med dit och hjälpa till att knacka…

Om jag måste stänga någon människas dörr, då vill jag försäkra mig om att inga fingrar eller tår kommer i vägen. För det gör så ont inombords… och tar musten ur en. Och raserar den lilla gnutta hopp som ev fanns där innan. Tro mig! För mig blev det precis så, och hoppet lär ta ett tag att hitta tillbaka till. Men jag är glad att jag hade vänner och man med mig. De har fått lägga om själsliga bandage den här veckan. Förhoppningsvis läker såren men det kommer nog alltid finnas ett ärr som kommer att påminna mig om att själv aldrig slå igen en dörr som någon hoppats på, på ett sånt arrogant sätt.

(För er som undrar vad som hänt: jag sökte akut hjälp på psykiatrin men där skulle jag minsann inte tro att jag skulle få nån… Tacksam för min samtalsterapeut, vänner och familj som ändå gjort veckan dräglig. Ensam hade jag inte klarat av det! Så: Var rädd om dina vänner, de är guld värda!)”