Jag fick frågan en gång när det var som jobbigast under resan, hur min gudsrelation förändrats. Fanns den alls kvar? Svar ja… men visst såg den lite annorlunda ut. Jag tänkte nu försöka berätta om den ur mitt perspektiv. Jag har ingen generell mall för hur en relation med Gud ser ut när man brottas med psykisk ohälsa, men jag har min berättelse, och den vill jag dela med dig…
När jag var 10 år, en novemberkväll 1986, bestämde jag mig för att tro på Jesus. Jag blev frälst. Ja, trott på Honom hade jag ju gjort hela livet, men där och då bestämde jag mig för att livet med Jesus var det livet jag ville leva. Vad visste jag om livet, kan man ju fråga sig. Ja inte mycket. Men tillräckligt för att veta att jag ville leva det med Jesus. Och drygt en månad senare lät jag mig döpas. Visst har relationen med Gud gått upp och ner under de här 33 åren, men jag har ärligt talat aldrig tvivlat på Hans existens. Jag har bråkat med Honom, ställt Honom mot väggen och formligen överöst Honom med mina frågor och frustration. Men jag har aldrig ifrågasatt att Han finns.
Min relation med Jesus har byggt på bön – att prata med Honom, Bibelläsning, lovsång och att få vara tillsammans med andra kristna. Men den 19 april 2015, när jag lämnade kyrkan efter familjegudstjänsten som jag på nåder fått genomföra innan jag sjukskrevs, så togs allt det ifrån mig.
Bönen
I början kunde jag gå långa promenader och skälla ut Gud. Jag argumenterade och försökte få Honom att säga till alla andra att jag visst inte var sjuk. Men efter en vecka eller två så rann samtalen med Gud bort. Ju längre jag var sjukskriven, ju längre tid jag pausade, ju mer insåg jag hur dåligt jag mådde. Depressionen dök och samtalen med Gud ebbade ut. Jag orkade inte prata med Honom. Jag orkade inte formulera mina tankar till böner. Det blev bara suckar…
Några vänner sa alltid att de bad för mig. Och jag tackade alltid och sa: ”Tack! För det orkar jag inte själv…” Kvällsbönerna med killarna här hemma gick från att ha varit mer fria böner till att bara bli tex ”Gud som haver…” Jag rabblade orden utantill på ett sätt som skrämde mig, men jag orkade inte ge dem ett innehåll, samtidigt som jag ville be kvällsbönen med barnen.
Bönen, samtalet med Gud, som är själva kärnan för en relation, fanns inte där. Inte för att jag inte trodde att Gud skulle lyssna, utan för att jag helt enkelt inte orkade…
Bibelläsningen
Ja denna bit har jag ju skrivit ett helt inlägg om under ”Vägen Framåt”. Att inte orka läsa Bibeln var jobbigt. Den bok jag så högt älskade och som jag älskade att få berätta om, låg hopslagen i sängbordet. Den hade varit min ständiga följeslagare sedan jag fick min första Bibel som 10-åring. Den hade varit mitt arbetsredskap under 8 år, först under studierna och sedan som pastor. Men nu orkade jag inte ens öppna den…
Lovsången
Att få sjunga till Jesus tillsammans med andra, sätta på en lovsångsskiva här hemma (ja skiva, så gammal är jag) eller helt enkelt sätta mig själv med gitarren eller framför pianot och spela hade varit som oaser, som rastplatser för själen. Nu räckte det med att jag hörde några ackord på ett piano och hur sången började för att jag skulle få panikångestattacker. Så till den grad att jag var tvungen att lämna rummet. Detta hände inte bara en gång utan fler. Lovsången skapade något i mig som jag inte förstod eller kunde förklara… (En lång parantes: när jag beskrev detta för Ingegerd, min personalansvarige, sa hennes man Lars, som själv drabbats av utmattning då han arbetade som pastor, att det var likadant för honom. Att höra att jag inte var ensam med den erfarenheten gjorde att jag lättare kunde släppa mina varför och bara acceptera läget…)
Gud
Ja, hur såg jag på Gud egentligen i allt detta. Jag orkade ju inte umgås med Honom, inte prata med Honom eller läsa Hans Ord. Det gav mig så dåligt samvete. Jag ville ju… men det gick inte. Men samtidigt hade jag en märklig förvissning om att det var OK för Honom. Han visste att jag inte orkade, men Han fortsatte att älska mig ändå. Jag såg mig själv som liggandes i Hans famn, med huvudet mot Hans bröst tittandes neråt, för jag orkade inte möta Hans blick. Men Han fortsatte att krama mig i alla fall.
Det står i Psalm 121: ”Jag lyfter mina ögon mot bergen. Varifrån kommer min hjälp? Min hjälp kommer från Herren…” Men det var just det att jag inte orkade lyfta min blick…
I Psalm 23 står det om dödsskuggans dal, och att där är det Herrens käpp och stav som tröstar. Och så var det verkligen för mig. Gud själv var med, men det orkade jag inte se, så då skickade Han andra människor som fick bli Hans käppar och stavar för mig. Människor som orkade hoppas åt mig. Som orkade be för mig. Som orkade gå med mig. Utan dem vet jag inte vart jag varit idag… Så tack Gud för dina käppar och stavar, de tröstade mig!
Ett försök till svar på frågan VARFÖR?
Jag tyckte detta var väldigt jobbigt. Nog det värsta med hela resan. Och när vänner jag försökte förklara det för frågade mig varför jag reagerade med tårar och panik vid lovsång, nattvard, gudstjänster eller bön, så visste jag inte. Det var inget logiskt alls i det tyckte jag.
I efterhand, när jag ser det mer i backspegeln och med lite mer perspektiv kan jag ändå ana något slags svar på frågan varför…
När jag mådde som sämst. När depressionen och ångesten härjade som värst. När tröttheten åt upp min energi och allt jag ville var att få somna om och domna bort. Då befann jag mig i en bubbla. Jag klarade inte av att dela den med någon annan än hunden Busan. Jag klarade inte av känslomässig närhet eller fysisk närhet. Såklart var familjen nära, men man blir bra på att spela teater. Man tvingar sig själv att intressera sig för de närmaste, för det är ju så det ska vara. Men helst ville jag bara försvinna från allt vad närhet var. (Det är ett under att familjen stod ut, att Mattias stod ut, ett under som jag är så tacksam för idag!!!)
Bön, Bibel och lovsång är mitt sätt att vara nära Gud, och jag tror att jag också hade svårt för Hans närhet. Hela min kropp signalerade att någon, i detta fallet Gud själv, var innanför bubblan och det kunde jag inte hantera. Inte så att jag inte ville vara nära, men jag orkade inte. Mitt psyke var så trött efter alla år av ångest och av att försöka vara andra till lags, att nu höll det till och med Gud på replängds avstånd. Samtidigt visste jag som sagt att jag var i Hans famn och Han inte krävde det minsta av mig.
LOGOS 